Skugges nya kokbokEn sak som jag funderat på i samband med bloggdebatter är att man flera år efter att ha skrivit en rad, tänkt en tanke - och senare har ändrat sig - betraktas som oacceptabelt. Om man ändrar sig då är man icke trovärdig! Jag har tänkt mycket på det - att man får inte ändra sig enligt en oskriven blogglag. Det måste ju betyda att man får inte mogna, bli klokare, lära sig, få nya erfarenheter, nya infallsvinklar... Varifrån har vi fått en sådan ideal här i livet? Att vi kan allt när vi är 18- 24 år och sedan ska hålla käft. Vem har bestämt den regeln? Att inte utvecklas och mogna är ju samma sak som att vara död.
Jag blev störd när jag läste i Sydsvenskan på kultursidan hur man sågade Linda Skugges kokbok (utan så mycket som nämna recepten) utifrån samma argumentationsfilosofi - att hon är inte trovärdig för hon har ändrat sig. Enligt Rakel Chukri är det tydligen inte okej att laga mat till sina barn eller byta till Amelia när man är +30. Det görs utan att överhuvudtaget ställa frågor kring varför man ändrar sig, hur har man tänkt istället - den här "varför" är ju en intressant fråga. Kanske folk har kommit på att de trott på något som inte finns; jultomten, jämställdhet, global rättvisa...? Det journalistiska uppdraget är ställa frågan "varför har du ändrat dig" och inte fördöma. Men alltför ofta blandar kulturskribenter ihop intellektuella processer med identitetsprocesser och försöker spegla allt genom identiteten - den du var en gång och ska för alltid förbli, om de fick bestämma. Man kan undra vart den postmoderna mångidentiteten som skulle uppstå för var och en efter modernismen tog vägen.
Jag blev samtidigt oerhört glad att upptäcka att Linda Skugge bloggar igen - heja Linda! - på Amelia, och att hon svarat Rakel Chukri på Sydsvenskan - det är verkligen svar på tal. Och det handlar ju om att vara bekväm med att bli äldre, att mogna och bli mer erfaren och även ändra sina intressen eller lägga till nya utifrån detta. Att vara bullmamma betyder inte att man är ointresserad av Roskildefestivalen.
Det är väl härligt att människor har många dimensioner, eller hur? Jag har ändrat mig på ett antal frågor efter att jag har först gått in i olika sammanhang och skaffat mig egna erfarenheter och ståndpunkter. Det har handlat om både EU, politik i allmänhet, staten, kommuner, företagande och föräldraskap. Och inget av dessa fenomen var som man hade föreställt sig - utan när man väl kliver på tåget ändras man av själva resan lika mycket som av att upptäcka att tåget var inte alls som man tänkt sig. Vissa kliver aldrig av så det märks inte att de ändras - andra kliver av och berättar om sin resa. Hade man inte varit med och sett saker skulle man ju inte ha något eget att berätta. Det är ju det som livet handlar om. Att våga vara med - att dela med sig sin berättelse. Eller sina recept.
