Äntligen har den svenska skoldebatten börjat fokusera på rätt saker; lärare och lärarutbildningar. Den finska skolan som ligger i OECD-mätningarnas och PISA-mätningarnas topp år efter år är ett resultat av en stenhård och krävande lärarutbildning dit bara toppen av studenter lyckas ta sig in på samt ett tydligt betygssystem som haft samma betygsskala över 50 år. Jag kan jämföra mina matte-, fysik- och kemibetyg med min mammas motsvarande. Innehållet i kurserna har såklart ändrats allt eftersom spetsforskningens upptäckter ska ju snabbt inlemmas i kursinnehållet. Men kravnivån, sättet att göra prov och examinera är nog rätt lika. På samma sätt som i Finland har man även i Belgien och Holland tydliga betygskriterier. I Holland där jag var utbyteslärare många år sedan är sista skoldagen så här:
- barnen får sina betyg och går hem efter avslutning
- lärare har en gemensam lunch och lite samkväm
- lärare måste gå till skolan på kvällen och ha framme ALLA kursuppgifter och tester från hela året
- föräldrarna som undrar eller är missnöjda kommer till skolan för att diskutera med lärarna som då måste motivera sina betyg utifrån alla bevis på barnens utveckling som de har att presentera
Hur många skolor i Sverige har ens kvar alla uppgifter som barnen gjort under året? Hur många klasser vet att kursplan är obligatoriska enligt lagen? Hur många föräldrar vet det?
Nyckeln till läraryrkets framgång är att förstå vad pedagogik är. Ordet är grekiska och betyder att leda barn. Alltså leda, gå före, visa vägen. Inte släppa lös. I praktiken finns det några välbeprövade knep att få detta fungera och det har funkat i tusentals år. Här kommer en liten craschkurs i pedagogik för blivande lärare i fall era lärosäten inte har lärt ut detta ännu:1) Planering på kort och lång sikt. Hela kursplanen ska vara klar, tydlig och kommuniceras till elever och deras föräldrar. Du ska veta första veckan av terminen vad du kommer att göra på onsdagen sju veckor senare. Det är krävande men ni lärare har långa sommarsemestrar och förutsätts att jobba med den här planeringen då. Och har man fått det att fungera ett år är det allt lättare att ordna sedan. Fördelen med att veta alla uppgifter, prov och studiebesöken på förhand är att om du råkar bli sjuk blir det lätt för vikarien ta vid och barnen får en kontinuitet.
2) Kontinuitet - just planeringen skapar struktur. Barn mår inte dåligt av tuffa(re) krav när de VET vad som förväntas av dem. Det ger tvärtom trygghet. Så glöm improvisationer och det här med att "vad vill ni göra idag?" och bli den vuxna som LEDER - som vet vart ni är på väg och som tar ansvaret. Jag tror att den stress som våra barn lider av idag i Sverige beror inte på att de har för mycket skolarbete utan att de har för lite struktur i sin vardag - varje timma är alltid en överraskning och man vet sällan vad som förväntas av oss. Det är psykiskt jobbigt.
3) Att lyckas skapar viljan att lära sig. Att lära sig är att utvecklas. Man ser en ribba som känns jättehög. Men genom ett envetet arbete och träning klarar man ribban en dag - och som man växer! Ni har alla sett det: det första steget, barnet som lär sig simma, cykla...vilken glädje! Så hemligheten är att INTE SÄNKA RIBBAN (och tro att man är snäll) utan återigen LEDA och träna så att till slut klarar barnet ribban. Och den stora hemligheten är att den goda pedagogen vet hur högt man sätter ribban för att alla barn ska känna att de kämpat och till slut klarat det. Inget barn är jättelycklig över att kunna flyta med flythjälp enbart - men när de klarar av att simma utan flythjälp - då kommer glädjen och viljan att lära sig mer. T ex hoppa från 3 meter.
4) Betygskriterier som är tydliga, som kommuniceras till elever och föräldrar i början på terminen / kursen (skriftligt) och som är samma för alla motsvarande kurser över tid d v s inget som läraren hittar på för tillfälle. Hela den infekterade debatten om betyg handlar ju egentligen om brist på betygskriterier - för inte blir betygen orättvisa om det är tydliga kriterier för vad som är målet för att klara kursen och vilka uppgifter, vilka prov och presentationer som individen ska göra.
Jag blir ibland förvånad över att lärare inte lär sig av ridskolan. Ingen skulle väl låta ungarna kliva på hästarna hur som helst, börja hoppa och galoppera direkt från början. Nej - utan man får lära sig säkerhet, sadelvård, hur man närmar sig hästen, att sadla och tränsla, skritta med någon som leder, trava - trava lätt, och till slut prova galopp. Det är ett långt arbete och tar för många ett år men målet (målbilden) är klar och man vet att man måste KÄMPA sig igenom alla steg innan man blir tillräckligt bra. Och hur kul är inte det?! På ridlektionen är man tyst, man ifrågasätter inte läraren, man går i led och alla ungar bara älskar det. När man planerar skolarbetet väl finns det utrymme för roligheter och det spontana som tillåts upplevs mer. Struktur och disciplin gör också att man kan göra mer med klasserna. När vi bodde i Tyskland åkte min då 14-åriga dotter med sin klass en vecka till Florens i Italien för att studera kultur, historia och konst. Det var 35 ungar och 5 vuxna. Vilka fem vuxna skulle åka en vecka med 35 fjortisar till Italien från Sverige? Men disciplinen var ju också tuff - killen som skrev "fuck you" i matteprovet veckan innan fick inte följa med. Man skriver helt enkelt inte "fuck you" på matteprovet ostraffat i andra länder. Men man får åka med till Florens med klassen. Vilken frihet ger mer i det långa loppet?
Jag har länge vetat att vi kan inte ha kommunal huvudmannaskap för skolan för det innebär dels att politiker som inte kan skolans frågor får för mycket ansvar (eller blir gummistämplar för tjänstemän) och den kontinuitet som behövs i skolan rubbas med val vart fjärde år då skolpolitiken blir alltid en het potatis. Lokaler, lärartäthet, löner, lokala intagningar till gymnasiet osv. ändras åtminstone vart fjärde år och tillvaron i skolan präglas av en tillfällighet hela tiden. Det är inte bra för någon som verkar i skolan.
En annan sak som måste fixas nu är en legitimering av rektorer. Gärna lärare också - när de gått en fyrårig magisterutbildning av hög nivå. Men rektorerna är de som har det operativa ansvaret - och måste ha både pedagogiken och ekonomin i sin hand. Allt för ofta anställs rektorer för att slakta skolor eller annars bli förvaltningens förlängda arm - när de borde finnas till eleverna i första hand och lärare direkt därefter.
Och en sista sak: varför använder skolorna aldrig lärare i sin marknadsföring? - när gymnasieskolan lockar till sig ungdomar (och tilltalet är som om barnen själva ska bestämma utan att prata med mamma och pappa) så lockas de med datorer, resor, SL-kort och allehanda mutor. Men jag har aldrig sett skolreklam där man lyfter "vår briljanta mattelärare XX som har hittills examinerat 200 elever varav X % gick vidare på tekniska högskolor och si och så många fått jobb..:"
Annar blir det utan tvekan som på medeltiden - att man får skicka sina barn till Europa om man vill ge dem en bra utbildning...jag har nu lyckats få två ungar i hamn, en har tagit studenten och en ska göra det om en drygt månad. Sen är det bara sladdisen kvar med 11 år att kämpa. Men han kan finska så om det krisar flyttar vi nog dit.
Dottern gick tekniska programmet och var sedan i Tyskland som utbytesstudent ett år. Det visade sig att hon fick inte välja tyska som tilläggsämne om man gick på tekniska program. Jag har hört detta från många skolor - att om man väljer natur och teknik får man skära på språken och tvärtom. Det är VANSINNIGT - det ena utesluter väl inte det andra. Hos oss betalade vi för att hon fick tenta av tyska A, B och C vid sidan och fick betyg i studentbetyget. På skalan mellan noll och tio - hur dumt är detta egentligen, och hur många studenter har så envisa föräldrar...? Nu bor hon utomlands och har ett bra jobb - som hon fick för alla sina språk och teknikämnen i betyget.
Alla foton: JPA
