Det finns väl inte värre mörker än att vakna från sin medvetslösthet utan minne och få veta att ens två barn är döda - dödade hemma. Sorgen och schocken måste göra så jäkla ont fysiskt att man kan inte resa sig ur sängen. Som om någon huggit av armarna och benen. Hur kan man gå vidare? Hur kan man gå in i sitt hem mer? Hur kan man möta sommaren? Julen? Tystnaden?
Det är en egoistisk bön men jag är tacksam att jag har mina ungar vid liv och hälsa - och jag ber för Arbogamamman - att hon inte förlorar förståndet. Nu behövs bönerna utan tvekan. Oavsett om man tror eller ej.
