Anssi Kela är min favvo av alla kategorier inom den finska trallvänliga rocken. Hans texter är djupa och självutlämnande men aldrig fördömande. Han är bra live också, med två trumsettar. Här i låten 1972 berättar han om hur man hade stora drömmar och ville ändra världen - och hur vi bara blev som alla andra generationer. "När vi tog studenten förstod vi allt, ju äldre vi blir desto dummare blir vi". Kelas "Mikas farsas BMW" är också en finsk klassiker och låten om hans döda farsa är underbar; "Hur är det i himmelen farsa? - Det är paradiset, min son, man kan röka men cancer finns inte". Och Kelas "Nummela" är om hur han flyttade som ung grabb ut till "Sollentuna" och gjorde sig ett liv där - och just nu när hans fru och barn sover i huset går han med hunden på natten och tittar på sin "Nummela" och är precis där han vill i livet. Och minns:
- Vi fiskade upp cyklar här i strömmen, efter vi slängt in dom och återigen vägt galenskapen; jag bjöd klassen till farsas konsert, när han spelade, vi gick längs bron här och vet hur man kan släcka elen i hela byn; jag var 14 när farsan dog, mamma blev kvar med fyra ungar, nytt hus och alla lån, men hon fixade det, och jag växte upp, började spela, och nu går jag här och ngt vaknar inuti mig...
I just love it! Jag skulle också ändra världen. Och Leo Lagerkrantz på Expressen skulle ju också göra det. Men det blir liksom inte av. Utan vi blir bara vanligt folk allihop. Är inte det rätt skönt?!
