Jag har följt den fega debatten om civilkurage. Tusen och en anledningar anges av bloggare och ledarskiribenter för att<em> inte lagstifta om den grundläggande saken i samhället: att det krävs viss social kontroll inom de offentliga platserna. Vi är inte en massa av individer som i alla lägen ska hela tiden välja själva och bestämma själva. Vill du leva så kan du väl flytta till Robinson-ön. Vi lever i ett komplicerat samhälle som har högteknologiskt infrastruktur, mångfascetterade juridiska, ekonomiska och sociala regler. Det krävs helt enkelt trafikregler - alla kan inte köra huller om buller hur som helst över allt - utan vi har vägar, trafikmärken, regler för företräde. Samma sak ska gälla ute på gatan, skolgården, parken. Om någon far illa ska man göra något.
Vi har lagar om jämställdhet och mot hatbrott, mot sexköp och etnisk diskriminering. Ingen påstår att enbart med lagens hjälp skulle vi skapa fram ett jämställt samhälle utan hat, diskriminering och trafficking. Men lagen markerar vad som är ok och blir därmed en grund till en norm. Varför är det så svårt att se det i civilkuragefallet? Om resonemanget om att vi inte kan lagstifta fram civilkurage vinner i den här debatten måste vi ju ta en titt på andra de andra normskapande lagarna också.
Civilkurage lagen säger egentligen (i de mallar som finns i andra länder) att det är kriminellt att skita i den som far illa. Den säger inte att du ska hoppa fram och ta kulan. Det handlar inte om bodyguards. Det handlar däremot om att ringa 112, att notera och kunna identifiera (och göra det!!) gärningsmän, att kasta föremål, skramla, skrika, väcka uppmärksamhet - göra något kreativt - för att försöka avstyra en hotande situation och hjälpa en medmänniska.
Att fegt vara tyst och bara tänka på sig själv är inte ok. Det kan vara du som far illa nästa gång. Eller dina barn.
Journalisterna kunde lyfta fram fler goda exempel på folk som faktiskt visat civilkurage.
