Sverige är världens mest individualiserade land och det är vi stolta över. Barn uppmuntras att bli små individer så fort de lär sig och gå. Vi uppmuntrar dem när de lyckas göra något själva utan hjälp – det är det största som händer. Tänka sig att han klarar av gå, prata och knyta skosnören alldeles själv! Vilket begåvat barn!
Individualiseringen kräver att vi ska växa upp, leva och dö själva. Migrationsverket splittrar en familj och skickar en farsa till Serbien och morsa till Ryssland utan att blinka – barnen får hamna där de hamnar – de är ju egna individer i alla fall och det är inte så noga med mamma eller pappa. 94 –åriga paret splittras inför döden, för reglerna är sådana att vi prövar bara individer så kommunen låter bara Gunnar få plats på äldrevården, men inte Ida. Kan man gå, prata och knyta skosnören själv är man ju jätteduktig och behöver då inte någon hjälp. Trots att den man bott ihop med över 50 år slits ifrån en. Men det viktigaste är ju att ha ihop det med någon – utan vara duktig själv.
Men forskare lurar sig själva när de hävdar att Sverige är ett individualiserat samhälle. Det finns nämligen en sfär där alla svenskar har sin närmaste familj och det äktenskap som de är lojala mot. Alla som jobbar inom den offentliga sektorn vet att det är samhället – som ska uppfostra våra barn istället för oss – som också vi blir gifta med. Låt mig förklara. Jag har jobbat inom landsting, inom kommun, och nu inom staten. Jag har även jobbat inom det offentliga i Finland och i Bryssel så jag har lite och jämföra med. Vad är det man får göra när man jobbar för det offentliga i Sverige? Jo, man får bli en del av en familj, ett team, en avdelning för att klara sig på jobbet. Man får sitta på utvecklingssamtal där chefen frågar ingående frågor om ens privata liv. Hur går det där hemma just nu, vad upplever du som det mest stressande i det privata?
- Det ska du skita i.
Nej, så svarar vi inte på en fråga som skulle överallt i världen betraktas som en djup kränkning av ens privatliv. Nix. Vi berättar vitt och brett om barn som skolkar, makar som är utbrända. För det är ju chefen som frågar, vår empatiska jobbpartner som sitter med oss på rasterna och låtsas vara intresserad. Och vem av oss har inte suttit i dessa evinnerligt trista möten där någon läser innantill ett papper som alla borde ha läst innan – som om vi var icke läskunniga – men vi ställer upp och finner oss i detta trots att jobbet hopar sig för var sekund som går när vi slösar bort tid på denna menlös palaver. Och att inte ens tala om lärarlag, team, projektmöten, verksamhetsplanering, verksamhetsutveckling, inspirationsmöten, kick-offs och personalmöten. Mellan alla dessa möten sitter vi sedan på gemensamma fikaraster och delar med oss vårt innersta liv med folk som råkar vara anställda på samma ställe. Den som inte visar sig på fikarasten är dömd i all evighet.
Jag har listat ut att det är helt enkelt så att vår trista och tråkiga partner som vi slipper i det individuella privata livet är egentligen chefen, jobbet och arbetskamraterna. Vi står ut med trasiga kopieringsapparater, tråkiga möten, trilskande datorer och för små tangenter på jobbmobilen eftersom de är en del av vår gemenskap som vi ska aldrig svika eller lämna. Vi ska vara tacksamma för att vi har ett jobb, att vi har blivit utvalda. Även om vi kränks ibland är det bara gilla läget och bita ihop. Det finns tusen killar och tjejer som skulle vilja byta plats med oss som har ett jobb i dagens Sverige. Så det är på jobbet vi svär evig trohet och står ut med partners irriterande vanor. För vi ska väl vara tacksamma för att vi har fått bli en i gemenskapen – en som alla andra?
- Ja, jag tager dig kära jobb som min för resten av mitt liv och jag svär att jag är dig trogen och jag ska hedra min grupp i nöd och lust och aldrig sätta mig själv före någon annan i teamet. Jag vill bli som alla andra och sitta på gemensamma möten, fikaraster och delta i verksamhetsutvecklingen, bara jag får vara med. Amen. Men den stora gåtan är hur alla de hundratusentals svenska barnen som uppfostras till individualism och kritiskt tänkande sedan landar i dessa jobbteam och projektlag och smälter ihop till en gegga av gemensam vilja och mesiga team som söker konsensus och förankring före resultat och egen profil.
Jag är trogen dig - jobbet - tills utbränning skiljer oss.
