Domarna i Riccardo-målet sänktes idag i Hovrätten från tre år sluten ungdomsvård till ett år på grund av att pojkarna var 16 år när de sparkade ihjäl Riccardo. Advokat Silbersky sade på tv att "ett år är en mycket lång tid i en ungdoms liv" vilket lät som ett hån. Men det är så - en som är 16 år ska få 75 % "rabatt" på domen. (75% är inte "rabatt" utan dumpning).
Jag undrar om man inte borde vända på resonemanget och se till offrets ålder. Ju yngre offer desto längre tid man inte får leva (vi kan räkna från genomsnittsålder) - och det är väl sisådär 82 år i Sverige. Så Riccardo dog 66 år innan hans tid var inne statistiskt. Ta 25 % av det för dessa "ungdomsbrottslingar" så hamnar vi på 14 år.
Och för att det inte ska vara "fritt fram" att sparka ihjäl folk som är över 82 bör det finnas en grundtröskel t ex på fyra år alltid. Genom att börja räkna så här måste vi börja värdera livet som förlorats - för i Riccardos fall känns ett år som ett utbytesstudentår - och killarna är ute igen. Var inte Riccardos liv värt mer? Hur känns detta för hans mamma? Jag får ont i magen när jag tänker hur hon känner sig: först förlora sin son under fruktansvärd våld och sedan ett hån av samhället förmedlad av advokater i tv-rutan..."det är en lång tid för en ungdom att sitta inne ett år..."
Det är en evighet för en mamma att aldrig mer se sitt barn - varje minut, varje timme, varje dag, varje år...och samhället säger att hennes barn var inte värt något...det är hon som fått en livstids känns det som. Jag baxnar.
