Om socialen, barnen och föräldrarna

Lars Lindström skriver alltid initerat och bra om barn. Han har blivit barnens röst i pressen - och den senaste krönikan är inte ett undantag. Där skriver han om fallet där man i Värnamo tog ifrån ett vietnamesiskt par deras son på grund av mammas epilepsi och pappas brist på vilja att bli utredd av socialen. Lars Lindström har rätt i det att bedömningen om "barnens bästa" bör vara någorlunda proffsig och vetenskaplig istället för en enskild åsikt av tjänstemän som det blir ofta. Men det stora problemet är att man har inte definierat "barnens bästa" som någon som inkluderar rätten till den egna mamman och pappan utan enligt en 70-talsinsipirerad tankegång inom socialt arbete och socialpsykologin är vilka vuxna som helst bra bara de är bra och att de egna föräldrar är utbytbara. Den djupa psykologin som finns mellan baby och föräldrarna (särskilt mamman vars röst babyn lär känna redan i magen och som ammar) erkänns inte som något viktigt. Det är den svenska individualismen som spökar ofta bakom besluten att bara klippa banden mellan föräldrar och barn. När barnen är placerade i fosterhem och socialen ska följa upp deras utveckling - vet ni vad man oftast kollar: Jo, om barnet har kompisar! Det är viktigare än att hålla levande relation till de biologiska föräldrarna eller att barnet lär sig något i skolan. Om barnet har kompisar då är allt ok enligt beslutsunderlaget.