Det verkar som siffran två är viktig inom juridik (eller fler). I ett nytt "Lindomefall" är det två 18-åringar som skyller på varandra och ser ut att kunna klara sig från mordåtal. Man vet de var där - men eftersom ingen i juryn satt som en flyga i taket och såg med egna ögon vad som hände, kan man inte enligt vår lagstiftning döma de båda för mord. Trots att man vet det var de som var där när mordet begicks. För risken att döma den ena till fängelse oskyldigt (för man måste veta EXAKT vem som gav den dödande sparken/slaget/skottet) är tydligen viktigare än att den som mördade hamnar bakom lås och bom. Även om han/hon skulle visa sig vara farlig även framöver.
Samtidigt tänker man precis tvärtom i Tito Beltran -rättegången; i våldtäktsfallet behövde man inte alls veta EXAKT vad som har hänt och ingen har behövt vara som flyga i taket och titta - utan TVÅ kändisvittnen och TVÅ åklagarbiträden som lyckades slå ihop TVÅ rättegångar till ett i hovrätten fixade domen; från TVÅ år till TVÅ och ett halvt år. Här tycks ett antal juridiska principer ge vika: 1) att teknisk bevisning gäller före andrahands minnesbilder 2) att man ska dömas om det är helt utan tvekan bevisat att man är skyldig 3) att rättsvårdande myndigheternas roller får inte sammanblandas med andra makthavarroller.
Mårten, du som kan det här med juridik - kan du inte förklara för mig vad som händer. Explain as if I was six years old.
