Jag hade en konstig känsla när Neda dök upp på YouTube, kvinnan som dödades i Iran framför kameror, och som alla tidningar hakade på. Visst vill alla ha frihet och yttrenadefrihet, jämställdhet och demokrati. Det är inte det. Men problemet är att det är så ytterst lätt att tända våldsamheter ute på Teherans gator - eller på andra håll för den delen - och sedan ytterst svårt att släcka dem. Och som den garvade journalist som jag är så kommer alltid frågan "Vem får nytta av detta, vems intressen gagnas av detta?" först upp i mitt huvud. Och om man ställer frågan: "Vem får nytta av att Teheran börjar koka och läget blir instabilt?"
Den konstiga känslan fortsatte när jag läste detta om Neda. Som sagt brukar sanningen vara krigets första offer och det är svårt att veta vad som är vad. Torsten Thorén har beskrivit ett antal fall från tidigare krig där man utnyttjat medier och bilder för att skapa en bild av våldsamheter. Läs gärna hans klassiker Källkritik.
Men låt oss fastställa en gång för alla att inhumana sharialagar, kvinnans halva värde jämfört med mannens, bokbål, kontroll av kläder, musik och dans, förtryck, tortyr och auktoritära islamistiska ledare som inte tillåter dialog och debatt måste ändras i Iran och i andra diktaturer. Det är inte alls under diskussion här. Det enda jag hoppas är att man kan kontrollera våldet så vi slipper massaker och blodbad i Teheran. För då brukar de oskyldiga alltid drabbas värst.
