Jag får ångest av att numera måste man skriva för att datorer - d v s spiders från sökmotorer - som ska hitta sökord och sedan indexera huruvida min text är "viktig" och "relevant" - om man vill nå ut. Det är helt absurt!
Genom att en del it-nördar har skapat "relevansalgoritmer" d v s beräkningsformler för hur olika ord är av olika värde och ska rankas på en index. Vi moraltanteran fick inte vara med och säga vårt i samband med indexeringen...vilka ord väger mer än andra, egentligen? Samtidigt räknas antalet länkar. Texten anses vara mycket viktig om det är många länkar, och då fattar inte datorerna att den som vill fuska kan bara göra massa länkar till sin text, man kan till och med göra maskinellt så kallade spamlänkar som är bara skärp. Slutligen tittar man på "webbsidans struktur". Allt detta kokas ihop till en "relevans" som avgör hur högt på Google man kan komma. Om maskinen inte tycker att din sida är tillräckligt felfri och professionell, då hamnar du som en sten på botten av Yahoo, Google och de andra söksidorna. Strukturkriterium "snyggt och tydligt" lär effektivt selektera bort allt som närmar sig konstnärligt uttryck eller försök på webben...
Sedan kan man ju som bekant också köpa sig en träff högt på Google.
Så idag finns det SEO:s (Search Enginge Optimers) som jobbar enbart med att skapa texter, sökord och taggar, samt länkar för att just din text ska hamna högt upp på sökmotorerna. Det tar de betalt för.
Det hela skulle inte funka om inte den traditionella pressen skulle acceptera de högsta träffarna utan att svälja. Så den s k kritiska journalistiken är i själva verket blodomloppet för den smygreklam som idag finns i allt på webben. Och du som tror att genom bara att finnas får man en chans att synas på webben kan glömma det hela.
Så här går det till:
1) Sökordsinventering - fixa listor av sökord, massor av synonymer nära varandra, för att täcka in ett område som sökmotorerna garanterat hittar.
2) Teknisk sökmotoroptimering, genom massor av tags, struktur och att lägga in sökord, ibland gjordes det i vit text, så folk kunde inte se det.
3) Inrikta innehållet (texten främst) till sökord! Skriv rubriker som tangerar populära sökord
4) Inre länkning mellan de egna texterna samt yttre länkning till särskilt viktiga webbsidor, och sidor som läses av många
5) Administrering av sökoptimer kontinuerligt.
Så det som händer ofta idag på webben och bloggarna är att många skriver där för att få synlighet och träffar på Google - inte för att skibenter yttrar sig i vanlig bemärkelse. Företagare ska blogga och organisationer twittra, allt handlar om sökmotorekonomin - att få många träffar på Google.
Mitt namn har länge våldtagits av sökmotoroptimeringen. Först skapade man en storm kring det med hjälp av massmejl och uppmaningar att förtala mig på webben, därefter dök det upp folk som utnyttjade mitt namn maximalt i sina rubriker och texter, folk som inte hade något med mig att göra och aldrig ville ha en dialog. (Begreppet "hota" användes, det var tydligen något som gav sökmotoroptimering) De ville ha läsare på sina sidor. När det var som värst genererade mitt namn över 70 000 googleträffar. Nu har Google cementerat snart två år gammalt förtal bland högsta träffarna om man söker på mitt namn.
Det är detta som de s k experterna på sociala medier jobbar med, att lyfta någons namn mot betalning, att sänka någons fiende mot betalning utan att vanligt folk (eller journalister!) fattar hur det går till. Jag vet vad som hände med mitt namn för jag har låtit analysera händelserna av en - just det - sökmotoroptimeringsexpert.
Relevans och funktionalitet är med andra ord så långt från sökmotoroptimering som man bara kan komma. Istället handlar det om makt i form av tekniskt kunnande och pengar samt tid att jobba med detta, det tar massor av tid att sökmotoroptimera. Alla har inte samma chans att komma fram på nätet oavsett om man bloggar eller inte. Nätet är långt ifrån ett demokratiskt projekt. Men jag är säker på att den här metavärlden kommer att snubbla på sitt egna trixande, för slutligen kommer ingen orka söka information på nätet när man vet att det är skit blandat med sanning, låg och högt huller om buller. Vem har tid för sånt? I min värld har litteratur slutat att vara litteratur när den skapas utifrån tekniska förutsättningar och ekonomiska pr-specifikationer istället för att som uttryck för människans själ och innersta väsen.
Marshall MacLuhans "The medium is the message" från 60-talet har faktiskt tappat bort "the message" eftersom ett budskap måste nå mottagare för att bära över den information som var avsedd för dem. Och så bra ligger det inte till idag med sökoptimerade texter på webben. Idag är "the form is the message to the SEO:s - never mind the public!". Search enginges tänker inte, reflekterar inte, bidrar inte till en djupare förståelse. De kan till och med översätta koderna till ett annat språk, men aldrig förstå mänsklighetens djupaste väsen. Låt oss inte tappa bort oss själva!
SEO, sökmotoroptimering, PR
