Har EU-kommissionen agerat kraftigt
och snabbt nog mot medlemsstat Sverige som i vargfrågor strider mot
Åhuskonventionen, som innebär rätten till domstolsprövning i miljöfrågor inom
EU?
2015-01-06
Av Johanna Parikka Altenstedt,
Sverige
Skickad till Framställningsutskottet av Europeiska parlamentet i Bryssel
Begäran av att EU-parlamentet granskar huruvida EU-kommissionen har
agerat skyndsamt och kraftigt nog mot medlemsstat Sverige i fråga om att
obstruera, förhala och smula den demokratiska, juridiska och parlamentariska
grunden för implementering av EU:s art och habitatdirektiv i allmänhet på
nationell nivå och i vargfrågan i synnerhet genom bland annat att avveckla
möjligheten av juridiskt överklaga en myndighetsbeslut från Naturvårdsverket,
eller från länsstyrelsernas Viltvårdsdelegationer, dit Naturvårdsverket
delegerat den nationella makten i vissa län.
Bakgrund
EU kommissionen inledde under 2010 ett överträdelseförfarande mot
Sverige om politiken som gäller för licensjakt på varg och hur den genomfördes.
Kommissionen ansåg då att politiken för licensjakt på varg inte var i linje
med kraven i art- och habitatdirektivet. När det gäller vargjakt är
möjligheten för allmänheten och icke-statliga organisationer att överklaga
jakttillstånd och därmed skicka dem till administrativ och rättslig prövning på
nationell nivå är en förutsättning för att säkerställa efterlevnaden av
EU-lagstiftning. Eftersom det fanns tydliga tecken tidigt på att de faktiska
jaktbesluten (fattade av länsstyrelserna som är statliga myndigheter för varje
län) endast kunde överklagas till Naturvårdsverket och därmed endast bli
föremål för en administrativ prövning, inte en rättslig prövning, beslutade
EU-kommissionen i juli 2014 att inleda ett separat överträdelseförfarande
avseende möjligheterna till rättslig prövning, särskilt domstolsprövning av
förvaltningsbeslut om jakttillstånd.
Den myndighet i Sverige som har
ansvar för implementering och efterlevnad av miljölagstiftningen,
Naturvårdsverket, har den 30 oktober 2014 – trots att flera rättsliga processer
både i Sverige och inom EU pågår angående licensjakten av varg (*) – beslutat
att delegera beslut om licensjakten av varg till nedanstående länsstyrelser
2015 i fall där det finns vargar i de respektive län. I övriga fall är det
Naturvårdsverket som tar jakt- och populationsbeslut.
Dalarna
Gävleborg
Stockholm
Värmland
Västmanland
Västra Götaland
Uppsala
Örebro
Dessa länsstyrelser – som är statliga självständiga myndigheter och sorterar under förvaltningslagens krav – har i sin tur i praktiken delegerat vargfrågorna till något som heter Viltförvaltningsdelegationer. Dessa består av lokala, mesta dels civila representanter utöver poliserna. De flesta representerar olika näringslivsintressen eller särintressen. Medlemmarna förordnas av myndighetschefen i varje länsstyrelse, och de uppbär ersättning för sitt deltagande. Vanliga medborgare kan varken ställa upp eller nominera kandidater till Viltförvaltningsdelegationer och inga formella kriterier för lämplighet och kunskaper, eller kontroll om jäv, kriminalitet, eller motsvarande finns enligt praxisen, såsom det är brukligt när man anställer myndighetspersoner för att verkställa lagar och regler. Det mest anmärkningsvärda är att det finns inga krav på juridisk kompetens inom viltförvaltningsdelegationen, då polisen i Sverige till skillnad från många andra medlemsländer har inte per definition någon juridisk utbildning, utan räknas som en rättsvårdande myndighetsperson. Och om någon medlem ändå skulle råka vara en jurist – finns det ändå inga krav på kunskaper inom miljöjuridik, lagrummet som Viltvårdsdelegationer ska verka inom. Slutligen är det också märkligt att det finns en politisk bas i en grupp som ska verkställa juridiska beslut, när man inte sedan kan överklaga dessa beslut.
Viltvårdsdelegationen
som landshövdingen Maria Norrfalk i Dalarnas län förordnat den 18 december 2014
bestod representanter av följande grupper (hela listan bifogas). Norrfalk var
tidigare styrelsemedlem i Svenska Jägarförbundet och kan betraktas som
delikatessjävig i frågan, men den har inte prövats i svensk domstol.
·
Politiker
·
Poliser (sakkunniga i trafikfrågor och illegal jakt – inte som
sakkunniga i miljölag)
·
Lokalt näringsliv och turism
·
Skogsnäring
·
Fäbodnäring
·
Rennäring
·
Jakt- och viltvård
·
Naturvårdsintresse
·
Friluftsintresse
·
Ägare och brukare av jordbruksmark
Detta innebär att istället för att medborgare i medlemsstat Sverige ska
kunna överklaga Naturvårdsverkets myndighetsbeslut inom EU:s miljölag till en
domstol som tidigare, Förvaltningsrätten i Stockholm, har man blandat ihop
korten så att varje läns ärenden ska separat överklagas till länets
förvaltningsdomstol på grund av att frågan delegerats först till Länsstyrelsen,
som sedan delegerat det till Viltvårdsdelegationen. Detta gäller dock endast
den administrativa delen av beslutet, för den juridiska delen av licensjaktsbeslutet
i dessa län kan inte överklagas
till domstol utan enbart till Naturvårdsverket, i strid mot Åhuskonventionen,
som innebär rätten till domstolsprövning
i miljöfrågor inom EU. Denna lokalisering som felaktigt ibland av svenska
myndigheter och jaktlobbyn hävdas som subsidiaritetsprincipen gör det omöjligt
att skydda och bevara en nationell vargpopulation i Sverige eftersom den
splittras till olika små regioner, och aktörer, genom oändliga delegationer.
Det är också värt att påpeka att Sverige har egenmäktigt beslutat att
vargar inte ska finnas i rennäringslän d v s halva svenska territorium –
och just den norra delen som är ursprungligen vargområde – ska vara vargfritt
med ett ensidigt beslut som inte finner stöd i vetenskap eller juridik. Därmed
finns inte Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland. Gävle
med mera på denna lista.
Naturvårdsverket behåller själv där rätten att besluta om vargjakt.
Licensjakten är inte aktuell där däremot är Naturvårdsverket generös i att dela
ut skyddsjaktsbeslut på varg på lösa grunder, utan DNA – dokumentering,
eller dokumentering av att renägare eller fårägare har skyddat sina djur på
relevant sätt, eller rent av på grund av att vargen tar lösspringande
jakthundar som irrar sig till vargens revir, helt i strid med EU:s miljölagens
anda och paragrafer. Vi vet att t ex i medlemsstat Tyskland klarar man av detta utmärkt, och borde kunna göra det även i Sverige. (Lyssna på Sveriges
radios vetenskapsradioprogram om varg i Tyskland: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=6016487)
Vidare har den juridiska situationen urartat eftersom olika län och
olika förvaltningsdomstolar kommer till olika slutsatser när de tillämpar EU:s miljölagstiftning
och det är oklart hur lagen ska tolkas. Förvaltningsdomstolen i Dalarna har
stoppat licensjakten i Dalarnas län trots länsstyrelsens (landshövdingens)
beslut om jakt, medan i Örebro och Västmanland ska licensjakten startas den 9
januari 2015.
Naturvårdsverket i Sverige sorterar under Miljödepartementet och den
svenska miljöministern är ytterst ansvarig för denna hantering av licensjakten
även om den svenska regeringen försöker ibland tillskriva ansvaret till
landsbygdsministern. Notera väl att
miljöminister Åsa Romson, som ansvarar för myndigheten Naturvårdsverket är miljöpartist
(de gröna) och därtill miljöjurist till sin utbildning. Därmed är det utan
tvivel att man i regeringen faktiskt förstår dels EU:s direktiv och betydelsen
av överträdelseförfarandet, och i mina ögon blir sättet att besluta och
besluten i de olika län om vargjakten 2015 ett allvarligt obstruerande mot EU:s
regelverk.
Läget 2008 – 2010
Redan långt innan EU-kommissionen faktiskt började granska efterlevnaden
av EU:s miljölagar i Sverige hade medlemsstaten skapat via Viltvårdsdelegationer
en juridisk situation där både administrativ och juridisk
överklagningsmöjlighet av lagen var ur spel, där inga ämbetsmän, utan
frivilliga i det civila och särintressen fick myndighetsansvaret att besluta om
antalet vargar i olika län och något övergripande nationellt ansvar för detta
togs inte av någon myndighet i praktiken.
Vidare är det viktigt för EU-parlamentariker att förstå, att licensjakterna inte har skett under kontrollerade former som myndighetsutövning, utan jägare kan fritt anmäla sig till jaktlagen, som är helt anonyma och omöjliga att veta vilka som ingår. Fler vargar än tillåtet har skjutits utan att någon har ställts till ansvar, kommunikationen från skogen till sambandscentralerna har varit bristfälliga och långsamma – t o m via fax i vissa fall. Jaktledare är vanliga jägare och inte anställda av staten, och deras namn är ofta hemliga, inga kontroller av vapen, jaktlicenser eller på annat sätt lämplighet för den här ”myndighetsutövningen” verkar ske, och allt är strikt hemligstämplat. Dock vet vi antalet jägare som anmälts - däribland många utlänningar som passar på att resa till Sverige för denna unika möjlighet att skjuta varg – och det är ofta fler än tusen anmälda jägare på ett par tiotal vargar, vilket innebär att en enda individ kan jagas av ett par hundra jägare! Det är direkt djurplågeri och inte enbart av den jagade vargen utan alla de andra djuren i skogen. Inga krav finns att ta hänsyn till den biologiska balansen i skogen, eller plocka efter sig hylsor med tungmetaller, som senare hamnar ofta i andra djur genom näringskedjan och förgiftar skogen långt efteråt. Slutligen finns det ingen kontroll av att vargens päls inte ska bli en trofé, trots att det är direkt olagligt enligt internationella konventioner. Det är väldigt långt borta från myndighetsutövning eller kontroll av en population.
Allt detta innebär att EU-kommissionen inte har agerat särskilt
skyndsamt sedan 2008 trots otaliga skrivelser och larm angående den trängda
situationen som medlemsstat Sverige aktivt skapat för sin skyddade
vargpopulation. Särskilt begärs att parlamentet granskar varför kommissionen
inte har skyndsamt reagerat på att Naturvårdsverket har genom sitt regelverk
blivit sin egen överdomstol i vargfrågor i Sverige.
EU kommissionen säger i ett brev
daterad den 5 januari 2015 att den kommer att beakta de beslut som vissa län
nyligen fattat gällande licensjakt på varg i januari 2015 i deras utvärdering
av de två fallen.
Efter över fyra år pågår överträdelseförfarande fortfarande och Sveriges
svar på denna fråga är ännu föremål för utvärdering begär undertecknad att
Europeiska parlamentet granskar
a) varför det har tagit över fyra år
för EU-kommissionen att granska medlemsstat
Sveriges agerande gentemot EU:s art- och habitatdirektiv och dess
krav om att EU: s miljölagstiftning efterlevs i Sveriges hantering av vargar.
b)
varför det har tagit över fyra år för EU-kommissionen
att granska och kräva ansvar från medlemsstat Sverige i fråga om att svenska
EU-medborgare har i strid med EU:s förutsättningar nekats möjligheten att juridiskt
pröva ett myndighetsbeslut som ska säkerställa efterlevnaden av EU-lagen.
c)
vilken roll har den svenska lobbyn av jägare, samt
de svenska miljöministrarna sedan 2008 har spelat i att politisera och förhala
det strikt juridiska förfarandet gentemot medlemsstat Sverige i frågan om EU:s miljölagstiftning och dess
efterlevnad i vargfrågan.
d)
hur förenligt är den svenska vargförvaltningen – både
licensjakten och skyddsjakten - med EU:s miljölagar och förvaltningslagar mot
bakgrund av att den nationella ansvarige myndigheten Naturvårdsverket delegerar
ansvaret i vargfrågorna i vissa län till vissa länsstyrelser, och i andra län
behåller det själv, samtidigt som rätten att överklaga myndighetsbeslutet till
domstolar har avvecklats och Naturvårdsverket har etablerat sig som sin egen
överdomstol; parallellt med att Länsstyrelserna som fått vargfrågan delegerad till
sig i sin tur delegerar vidare ansvaret till Viltvårdsdelegationer som består
av icke demokratiskt förordnade lokala särintresserepresentanter utan
ämbetsmannakrav, med inga som helst kunskapskrav i miljölagar. Det finns inga
formella krav på kvalitetssäkring i verkställandet, och dessa representanter av
det lokala samhället har den enda funktionen av att de ska driva sina egna
särintressen i Viltvårdsdelegationen. EU-parlamentet bör undersöka om dessa
Viltvårdsdelegationer faktiskt hotar den parlamentariska demokratins och
juridikens principer inom EU, och varför EU-kommissionen inte agerar skyndsamt
mot dem. (Om du som läsare har svårt att hänga med här - hur tror du att vi
medborgare ska kunna utöva vår rätt att
bli informerade, överklaga och dokumentera myndighetsmakten i dessa frågor i
Sverige?!)
e) Undertecknad begär även av
Europeiska parlamentet riktlinjer för kommissionen och medlemsländerna i hur
snabbt ett överträdelseförfarande ska inledas från att anmälningar om miljölagbrott
sker till kommissionen, och från att det har inletts, hur snabbs ska det leda
till ett beslut. När det går så många år som i frågan om vargen i Sverige finns
en uppenbar risk av politisering av juridiken genom att såväl parlamentariker,
miljöministrar, regeringar och EU-kommissioner hinner bli utbytta när
förfarandet tar så lång tid. Samtidigt som jag som EU-medborgare dels berövas
all kontroll över vem som verkställer miljölagarna i Sverige, och els alla
möjligheter att juridiskt överklaga besluten som i syvende och sist har tagits
av amatörer och inte av myndighetspersoner inom statlig förvaltning, bör inte
kommissionen agera skyndsamt i frågan?
Allt annat undergräver EU:s auktoritet i
dessa frågor.
