Niklas, din husse, tyckte att vi ska ge dig lite choklad också idag. Nu spelar det ju inte längre någon roll. Du ligger framför mina fötter och andas lugnt. Ibland är du så stilla att man måste titta noga för att se om du lever, och då ser man din mage och lungor röra sig upp och ned lite lite grann.
Det är dags nu för dig att flytta till platsen bakom regnbågen, där din mamma och förmodligen alla dina bröder redan finns. Vi vet inte så mycket om din pappa.
Din första kompis Twinkey är där också redan, så vi tror det blir bra. Du ska inte behöva gå till veterinärkliniken för vi vill inte att det sista intrycket från detta liv blir kiliniklukten, som du hatar så mycket. Utan veterinären kommer hem till oss. Vi får se om vi ska sitta i din favoritsoffa eller om vi går ut i trädgården. Husse har förberett en begravningsplats för dig och en sten, det är en fin plats under en buske, i skuggan.
Du föddes 9. 9. 1999 i Hessen i Tyskland. Det var Madde som hade sett dig först. Hon är också född 9.9. så ni har samma födelsedag. Du bodde i en hästbox på stallet i Ober-Erlenbach. Det fanns en kull av sex brunsvarta pigga ungar och sedan du, en liten vit valp med rosa nos och blåa ögon. Varje dag som vi kom till stallet för att rida tittade vi till er valpar och efter ett tag insåg vi att något stämmer inte. De andra växte men inte du. Till slut berättade stallets ägare, som också var matte till din mamma, att något är fel på dig och förmodligen kan inte man ha dig kvar eftersom djuren går lösa på stallets områden och då finns risker att bli påkörd eller nedtrampad om man inte är helt frisk. Madde och jag grubblade över den lilla vita varelsen, som var den sötaste som funnits på jorden. Slutligen bestämde vi oss för en gerillaplan: vi skulle rädda dig som present till Niklas, som annars sagt att det ska inte komma några hundar till oss. Niklas har haft hund och ville inte utsätta sig igen för smärtan som det innebär om man förlorar sin hund. Vi skulle ge dig som födelsedagspresent till honom, då kunde han väl inte säga nej!
Sagt och gjort. Du kom till oss när du var tre månader gammal. Du var inte rumsren, men det gick att lära dig. Inför julbaket låg du och din bror som vi passade några dagar under vårt bord och passade för alla bitar av pepparkaksdegssmulor. Det kan hända att något av barnen rent av matade er med dessa, eftersom på kvällen började ni fisa så att det fanns hot om kemisk stridsföring i kvarteren. Ni fick sova i sovrummet, det gick inte att vistas i samma rum som ni den natten! Du sov annars i vår sång, vid fötterna. Någon korg ville du inte veta av och har aldrig accepterat. Men Maddes Gorillatofflor gillade du att sova på, de var väl mjuka och skönt svettiga. Alla kom från när och fjärran för att titta på dig, du var så söt. Vi skulle bestämma ett namn för dig och kom fram till att Snövit på tyska skulle vara bra. Vi råkade dock stava det fel – Snövit är Schneeweiss, men vi skrev Schneeweissen. Du blev snabbt Schneeis i vardagstal.
Men något var fel, och vi började undra om du var blind. Men det stämde inte för så fort vi kom med matskålen vräkte du i dig allt nästan utan att tugga och sedan sprang du och gömde resten av maten i soffor och under skåp. Vi hittade rutten hundmat långt efter detta varje gång vi städade. För du betedde dig inte som andra hundar. Du kunde inte skälla eller gny heller, utan du bräkte som ett får, högt och hest, det var nästan pinsamt att gå ut med dig när du bräkte. Till slut kom Niklas på det: du kan vara döv. Vi testade när du sov, bankade på kastruller, klirrade med nycklar, visslade, och till slut körde igång brandlarmen. Men du bara susade vidare. Vi blev förundrande. Hur ska man leva med en döv hund? Hur döv är du? Går det att bota?
På veterinärkliniken togs många tester och slutligen fick du åka in i en magnetröntgen samt andra hjärntester för att se hur hjärnan fungerade. Vi gick ute på parken framför universitetet lite nervöst och väntade under tiden. När vi kom tillbaka såg läkaren glad ut och sade: ”Den här hunden är döv som ett sten, har aldrig hört och kommer aldrig att höra. Men annars är hon helt frisk. ” Vi förstod inte varför det skulle vara goda nyheter och började fråga om man ändå inte kan göra något – operera eller något. Men det var tvärnej – inget kunde göras. Och nu var det bara förhålla sig till detta. Veterinärprofessorn nämnde inte ens avlivning som alternativ, utan tyckte att nu vet vi vad som gäller och ska anpassa vårt liv utifrån detta. Det förvånade mig då här hemma ska ju alla defekta avlivas i tid och otid. Däremot spådde han dig ca 5-6 års livstid, kanske lite mer med tur. Du var nästan albino och skulle heller inte gå att försäkra.
Hemma igen altavistade jag lite om ”deaf dogs” och fick träffar om teckenspråk i USA. Då bestämde vi oss att skapa ett eget teckenspråk för Schneeis. En handflata mot ansiktet är ”nej”, en näve i knyt är ”ligg”, handen i knyt utom två fingrar, pekfinger och mittfinger neråt är ”sitt” och en rullande rörelse inåt är ”hit” och utåtvisande armar visar ”dit” och riktningen. Vi läste att honan nafsar i öronen på valparna som ett ”nej” och vi testade att nypa henne lite i öronen när hon gjorde det vi inte ville. Den lilla damen var smart och lärde sig snabbt. Och när hon inte ville lyda tittade hon uppåt eller bort.
Som valp älskade du att hoppa och jaga fötter genom täcket när vi alla drog oss på morgonen i sängen. Eller springa i åttor, hon sprang fort och din sida nästan nuddade gräset när hon lutade sig i kurvorna. Mathias kallade dig för pilgrimsfalken. Ofta sprang du i trägården bara fram och tillbaka allt du kunde. Och fort sprang du! Vi kunde ju sällan släppa dig lös ute på stan eller i parker, för hur ska man kalla tillbaka en döv hund. Hur ska man lära hunden att akta sig för bilarna? Men hemma kunde du springa och det gjorde du. För att förlänga sträckan sprang du rakt in och genom husets första våning och till framdörren och tillbaka, och ut till trägården. En gång sprang du rakt in i vår glasdörr som någon hade stängt. Du var snurrig ett bra tag. Men när du åter hämtade dig lärde du sig allt tvärnita innan dörren alltid. Du gjorde inte samma fel två gånger.
Du hämtade aldrig en enda boll eller pinne som någon kastade. Du tittade på den som kastade leksaken, och verkade tänka: ”hämta själv!”
Du lärde dig plötsligt att skälla. Och morra. Och gny. Men du slutade att bräka. Ibland tog vi dig ut till de stora fälten i Hessen och släppte dig lös. Du fick springa allt du kunde efter harar, vi trodde ibland att du skulle nå dem, så snabb var du. När du var en kilometer borta som en liten vit prick, då hoppade vi upp och ned och flaxade med armarna som ett ”X” – du såg oss och kom tillbaka. Till julen åkte vi till Bryssel via Holland för att hälsa på min vän Sirpa. Hon hade en fantastisk julgran med handgjorda glasbollar. Den välte du när vi vände ryggen och bollarna krossades. När vi hittade dig sov du lugnt vid den välta julgraden. Sedan åkte vi till skidsemester i Österrike. Niklas hade dig innanför sin jacka när vi åkte i backen under första dagen. Där i Österrike fick man ha hundar i backen. Andra dagen åkte vi till backen tidigt och fick du springa med oss. Du sprang bakom oss i zick-zack när vi åkte slalom. På kvällen var du helt slut och somnade på Maddes säng i vår hotellägenhet. När vi kom från middagen med våra medhavda gömda köttbitar i servetten för dig var hela Maddes säng brungeggig och vi blev bestörta. Vi trodde förstås det värsta, men efter litet tag insåg vi att lukten inte stämde. Och då såg vi att du hade nallat på hennes
Det var inte enda gången du snodde godis. I Tyskland åt du upp Andreas godis när han besökte oss med sin mamma Stina. Han blev inte glad. Några år senare vräkte du i dig 500 gram lösgodis som Madde glömt i sitt rum, och vi fick till slut ha dig i badrummet på natten, för du drack, fes, bajsade, kräktes, drack… och det luktade något kopiöst. Det var nog sista gången du svalde salmiak och turkisk peppar hela! Däremot minns vi hur du hade ont i magen och sedan efter en dag bajsade ut metallpapper av chokladgodis som min mamma hade haft med sig från Finland. Vi förstod aldrig hur du lyckades spåra allt gömd godis och ta dig överallt, även högt upp på skåpen, för att få godiset.
För Mathias betydde du mycket när han var en liten kille som fick pendla mellan två hem i två länder. Särskilt när han hamnade i en nödlandning ensam med Lufthansa var du där och tröstade efteråt och han blev inte flygrädd efteråt. Mathias upptäckte att du kunde ana i sömnen när någon skulle klappa dig - eller du tyckte störa dig - så du morrade så fort handen kom i närheten. Mathias döpte dig till the Morr Machine. Här kan man se hur du var som ca 8-årig Morr Machine. Du lät hemskt när du var sur, men du var aldrig farlig. Jag tror du bet en gång min mamma när hon skulle flytta på din matskål just när du åt.
Vi har fått så mycket motion med dig… Du tog det som ditt jobb att få ut oss på promenader. Det kunde vara så att jag hade varit ute med dig, eller att du varit i trädgården och kissat, men så fort husse kom hem från jobbet ställde du dig hos honom och stirrade, hoppade runt, gick fram och tillbaka till ytterdörren, tills han begrep att det var dags att gå ut. Och alltid skulle ni gå samma runda. Först när husse hade rastats kunde du slappna av på kvällen. När det gällde din toalett kunde du ibland smita utan att vi märkt det, och vi fick veta att du hade gjort en runda själv. En bra hund råder sig själv.
Du fick ett eget pass för att kunna följa på våra resor. Vi åkte t ex till Toscana och och Elba med dig. Husse skulle jobba några dagar efter att jag din matte, Madde och Mathias, och du, hade åkt till Italien. Vi flög från Frankfurt till Pisa. Jag hade skaffat lugnande medel till dig. Vi visste att det gick bra att åka bil och tåg med dig, nog skulle även flyget funka. Du var liten nog att få vara uppe hos oss i kabinen, men skulle vara i en box hela resan, cirka en timme. För säkerhets fick du två tabletter som skulle knocka dig i skön sömn. Sedan rullade planet på startbanan och du började gny. Det ökade i takten med att planet accelererade. Uppe i luften ylade du, skällde, ylade vartannat oavbrutet så att ingen kunde undvika ljudet. Jag gav dig skinkbitar från mackan som vi passagerare serverades genom transportboxens galler, du svalde och fortsatte att skälla. Då fattade jag att du inte hade ont, annars hade du inte ätit skinkan glupskt. Du tryckte dig mot gallret och då förstod jag att du ville absolut inte vara i den där boxen. Men sura flygvärdinnor kom förbi och menade att ”den där hunden har så ont”. Du sov ju inte – det var bara att finna sig i detta. Väl framme i Pisa letade vi först på hyrbilen ett bra tag, och när vi väl hittade den, somnade du så fort jag satte airconditioneringen i gång. Jag ringde till husse och bad honom gå till veterinären och be något starkare för hemresan, jag ville inte ha en liknande flygresa hem. Tyvärr hjälpte inte dropparna husse hade med sig heller, utan du fick yla hela vägen hem också i den lilla buren. Jag satt mig längre bort på planet och låtsades inte känna dig och husse. Förlåt.
Du var en tapper liten hund under hela Italienresan, även om det var 40 grader varmt. Vi ville hjälpa dig att svalka dig i havet, men du ville inte, du har aldrig gillat vatten. Så fort du togs ut till vatten simmade du snabbt till sanden. På ön Elba hängde du med till att se palatsen där Napoleon hölls fånge, och till beachen, romerska ruiner och restauranger. Vi var noga med att ge dig mycket vatten och skugga. Men ändå segnade du ihop på kvällen och blev helt slapp. Vi blev jätterädda. Tills någon kom på att vi har ju bara gett dig vatten, däremot har vi inte matat dig i värmen mer än tidigt på morgonen. Så jag sprang till en mataffär och köpte en burk kattmat, för de hade inte hundmat. Du vaknade av lukten, vräkte i dig allt och var återigen på dina ben som vanligt!
När vi fick Kristoffer och köpte vår familjebil Sharan blev du glad. Du älskade den bilen. Den blev din hundkoja. När vi reste hos folk som inte ville ha en hund inomhus fick du bo i bilen. Det gick hur bra som helst.
Många resor till Finland har det också blivit under årens lopp. Du älskade att åka Finlandsfärjan, för i hytten fanns alla som du älskade hoptryckta i en liten yta. Din flock. Men du gick aldrig på en hundtoalett på en färja. Det var lönlöst, hur många gånger vi än lyfte dig i sandlådan, du bara tvärvägrade och tittade på oss som att ”vaffan, gå själv in på äckliga allmänna toaletter, usch”. Sedan fick vi stanna bilen direkt när vi kört i land, och låta dig kissa, varje gång. Du höll dig hela resan alltid.
Du har delat säng med oss i 15 år. Eller delat och delat. Du har legat i mitten och morrat om vi så mycket som vänt oss i sängen. Du ville ligga i mitten, och att vi ska vara runt omkring dig utan att röra oss. Ofta kröp du igenom under täcket, kom och nosade vid ansiktet, kröp under filten, längs hela kroppen till benen och lade dig där. Eller du kunde komma och ligga ryggen mot ryggen och andas ihop. Det var mysigt. Men du sov alltid helst hos oss, huller om buller med din familj.
Vi har alltid bott i hus med trappor och minst två våningar. Du har alltid ställt dig mittemellan våningarna, på trapporna, och haft koll både uppåt och nedåt. Ofta kunde jag känna mig iakttagen och sedan upptäcka två blåa hundögon som följde mig genom springan av två trappor. Och när vi flyttade till Sverige igen brukade du stå på bakbenen och tassarna på fönsterbrädan i vardagsrummet i Bålsta, och titta ut. Vi kunde se dig redan från långt håll när vi kom hem, ett litet vitt hundhuvud som stack upp och tittade på livet på gatan. Och vi såg att du hade syn som en falk – du kunde se de minsta små fåglarna högst upp i träden och himmelen.
Du har fågelhund i dig, och det gör att du darrar ofta. Folk har nu i snart 15 år trott att du fryser, men vi vet att du darrar när du har starka känslor. Inför att få gå ut, inför att få äta gott, inför att bli lyft till sängen nu när du är gammal och kan inte hoppa upp.
Du gillade inte små barn och kunde skälla eller nafsa om de kom och skulle klappa. Det var lite av ett problem när du var så söt och såg ut som en liten nalle. Alla ville klappa dig. Med åren försvann din rosa nos och du fick svart pigment där istället, och lit fläckar på öronen. Men lika söt var du för det. Det var jobbigt att alltid varna barn. Men vissa barn bara studerade dig. När vi hade flyttat till Bålsta och minstingen Kristoffer som du accepterade men aldrig blev riktigt nära med, gick hos dagmamman, brukade jag hämta honom tillsammans med dig. Jag band ditt koppel i staketet hos dagmamman och gjorde tecknet för att ”sitta”. En gång var en annan mamma där samtidigt för att hämta sin son. Då brast hon ut: ”Jasså är det härifrån vår son har fått detta!” och sedan förklarade hon att deras lilla son brukade gå fram till hundar och vifta med handtecken på ett sätt som fått föräldrarna oroa sig. De har inte förstått vad deras son gör. Tills hon såg mig och fattade att hennes lille son sett mig teckna signaler till hunden varje dag, och därför trodde han att det är så man gör!
Du var en självklar del av vårt liv vart vi än åkte eller flyttade. Och så länge du fick vara med oss var allt bra. Du var inte så beroende av en plats i sig. Men när vår gamla soffa från kom tillbaka till oss efter några års lagerhållning i ett möbellager blev du glad. Du har haft relationer till människor, bilar och möbler, snarare än hus och platser.
Du fick aldrig valpar, för vi vågade inte chansa, tänk om det skulle bli en kull döva vovvar. Däremot hade du massor av osynliga valpar som du fick efter dina skengraviditeter. Du opererades inte och det innebar att du löpte ofta – och vad folk inte vet är att hundar löper oftare ju äldre de blir, tikarna får inte klimakteriet som vi kvinnor får. Dina osynliga valpar ockuperade våra soffor och stolar och du blev vansinnig på alla som vågade sig att sitta på dina valpar. Du skällde, du gnydde och du ylade. En gång blev jag så trött att jag annonserade för att sälja fina osynliga valpar. Men ingen köpte.
När vi åkte på långresor fick du ofta stanna i Kungsbacka hos svärmor Anita och Åke. Du älskade att vara där, fick köttbullar varje dag, och Åke gick med dig på sina rundor. Du och Åke var goda vänner. När han gick bort åtta år sedan var vi där. Jag gick ut den vanliga rundan i skogen med dig medan de andra var på sjukhuset med sista vakan. Plötsligt i en skogsdunge stannade du. Eller rättare sagt tvärnitade och skulle inte gå framåt. Du bara tittade. Efter ett tag började du gå igen. Jag tittade på klockan – halv nio i den vackraste sommarkvällen. När vi kom tillbaka till Anitas och Åkes hus ringde telefonen. Det var husse från sjukhuset. Åke hade gott bort exakt halv nio. Jag tror han kom och tog avsked från dig, något du såg, men inte jag. Men snart får ni ju ses igen.
Fördelen med en döv hund är att man kan ta med sig hunden till bullriga platser och fira nyår med hunden. Eller gå på Sweden Rock -festivalen, som vi gjorde med Velia.
När du fyllde 10 såg vi att du började få lite sämre syn i ena ögat, det kom en fläck där. Fläcken växte snabbt och vi såg att du tappade synen i ena ögat. Veterinären sade att det var starr. Man kunde dock inte operera enligt henne. Men du klarade dig fint med ett öga, livet fortsatte. Då hade vi flyttat till Skåne. Men sedan kom fläcken i det andra ögat också och när du var elva år såg du nästan ingenting. Du började gå mot möbler, du trampade i din vattenkopp, du gick mot lyktstolpar. Du vågade inte längre hoppa ned från soffan för du kunde inte bedöma avståndet. Folk kommenterade ofta och menade att vi var egoister som inte tog bort dig. Till slut beslutade vi oss att det är mest barmhärtigt att låta dig att somna in. Men innan dess ville jag ändå ha en veterinärkontroll för att se hur du mådde övrigt. På veterinärkliniken i Landskrona konstaterades det att det är inget fel på dig, att du var frisk och stark som en ung tik utöver tappet av hörseln och synen. Veterinären där berättade då att det finns numera möjligheter att operera starr med laser, något som inte funnits innan. I Sverige fanns det en enda veterinär som gjorde det på ett djursjukhus i Göteborg. Hon bodde i USA och kom över bara någon gång om året för att göra detta. En tanke började gry och vi ringde till veterinären. Hon var villig att träffa Schneeweissen när hon skulle komma till kliniken nästa gång.
Det första besöket i Göteborg visade att du klarar att bli nedsövd. Det tog lite tid att konstatera det för du slogs för ditt liv när man försökte sätta dropp på dig, tre personer försökte utan att lyckas och blodet rann på din vita päls. Det såg dramatiskt ut men när veterinären kom in konstaterade hon att ”i den här hunden finns det liv i - hennes syn ska vi rädda”. Och sedan tog hon dig under armen och gick. Jag vet inte vad hon gjorde men du blev sövd och dina linstryck testade. Alla värden visade grönt, men vi fick veta att operationen för ett öga kostade ca 24 000 kronor och att man aldrig opererat en så gammal hund. Det fanns en tid att operera den 6 december. Vi beslutade att ha ett familjeråd och föreslå barnen att istället för julklappar och dyr julmat skulle vi alla lägga julpengarna på operationen. Du har ju aldrig varit försäkrad för inget försäkringsbolag skulle betala ut något för en sådan defekt hund när det väl gäller, så tänkte vi att nu får vi punga ut alla de pengarna vi skulle ha betalat i en försäkring under alla de elva åren. Familjerådet tog ungefär 20 sekunder tills vi landade i ett rungande och enigt ”JA”!
Du såg för ynklig ut när du kom hem från operationen och fick ha en tratt på huvudet. Den var i vägen när man skulle gå ned trappan. Du skulle få ögondroppar flera gånger om dagen. Du var sur. Men vi såg efter ett dygn att ögat var annorlunda och att du såg. Först bara lite, men sedan faktiskt väl igen. När tratten fick tas bort var du som en valp ute, hoppade och skuttade, sniffade. Hemma lekte du igen med våra fötter genom täckte och viftade på svansen och öronen. Från kliniken ringde de och frågade om de fick lämna ut ditt namn för Göteborgsposten som gjort ett reportage och i den hade doktorn haft dig med i famnen i en bild. Självklart fick man det!
När du var 13 år och redan gammal och lite stel kom Nisse till oss. Nisse är en kattunge som ville leka med dig. Du verkade inte tycka att det var så kul, men du var ändå lite nyfiken. Ni fann varandra och sover ibland med tass på tass. Och när du kommer in går du runt för att kolla var Nisse är. Och om Nisse får god kattmat går du genast fram och morrar så hon ger sig och så äter du maten. Du är ändå den som bestämmer här!
Du lever på övertid, kära Schneeis. Du skulle ha fyllt 15 år i september. Men nu har starren kommit tillbaka, likaså propparna i hjärnan som gör att du fastnar ibland med dina rörelser. Vi får nu bära upp dig trappor och lyfta dig på sängar och soffor. Du känner nästan inte igen oss, och sover mest. Du har svårt att göra dina behov ute och har haft ett epileptiskt anfall.
Idag är Maddes namnsdag. Om två och en halv timme kommer veterinären och sedan är vår gemensamma resa i detta liv över. Jag är evigt tacksam för att ha lärt känna dig, du blev inspirationen för Djurens parti och idén om djurperspektiv d v s att djur har rätt till sina liv oavsett. Man behöver inte vara perfekt. Och jag kommer aldrig så länge jag har ett fungerande minne att glömma dig, och även om jag skulle bli dement kommer dina vita sträva hårstrån aldrig försvinna helt från våra kläder, filtar och möbler, så jag kommer alltid bli påmind om dig.
Min älskade Schneeweissen. Jag hoppas jag får hålla dig i famnen när du ska över gränsen om ett par timmar. Om det inte går, så lovar jag hålla din tass.
Din matte som älskar dig liksom Niklas, Madde, Mathias och Kristoffer. Nisse finns också här och kommer att sakna dig.