Dags att avrunda, tack för att du har läst!

Jag  skrev det  första inlägget här på bloggen den 1. mars 2008 för att skaffa mig en plattform. Inlägget finns här.
Nu är det 1. april 2016. Jag har skrivit i åtta  år och tror att det  räcker nu.
Under denna tid har  de sociala medierna - det som jag såg komma stort redan  2000 i min licentiatforskning inom mediepedagogik - tagit över helt.
Så jag lämnar den här bloggen och hoppas att ni följer mig via  Facebook, Twitter, Instagram och Periscope. Om du vill jobba med mig, kolla in mig på Linkedin.

Tack och hej!

Min framställning till EU-parlamentet för att kontrollera vad EU-kommissionen faktiskt gör beträffande Sverige i vargfrågan

Har EU-kommissionen agerat kraftigt och snabbt nog mot medlemsstat Sverige som i vargfrågor strider mot Åhuskonventionen, som innebär rätten till domstolsprövning i miljöfrågor inom EU?

2015-01-06

Av Johanna Parikka Altenstedt, Sverige

Skickad till Framställningsutskottet av Europeiska parlamentet i Bryssel

Begäran av att EU-parlamentet granskar huruvida EU-kommissionen har agerat skyndsamt och kraftigt nog mot medlemsstat Sverige i fråga om att obstruera, förhala och smula den demokratiska, juridiska och parlamentariska grunden för implementering av EU:s art och habitatdirektiv i allmänhet på nationell nivå och i vargfrågan i synnerhet genom bland annat att avveckla möjligheten av juridiskt överklaga en myndighetsbeslut från Naturvårdsverket, eller från länsstyrelsernas Viltvårdsdelegationer, dit Naturvårdsverket delegerat den nationella makten i vissa län.

Bakgrund

EU kommissionen inledde under 2010 ett överträdelseförfarande mot Sverige om politiken som gäller för licensjakt på varg och hur den genomfördes. Kommissionen ansåg då att politiken för licensjakt på varg inte var i linje med kraven i art- och habitatdirektivet. När det gäller vargjakt är möjligheten för allmänheten och icke-statliga organisationer att överklaga jakttillstånd och därmed skicka dem till administrativ och rättslig prövning på nationell nivå är en förutsättning för att säkerställa efterlevnaden av EU-lagstiftning. Eftersom det fanns tydliga tecken tidigt på att de faktiska jaktbesluten (fattade av länsstyrelserna som är statliga myndigheter för varje län) endast kunde överklagas till Naturvårdsverket och därmed endast bli föremål för en administrativ prövning, inte en rättslig prövning, beslutade EU-kommissionen i juli 2014 att inleda ett separat överträdelseförfarande avseende möjligheterna till rättslig prövning, särskilt domstolsprövning av förvaltningsbeslut om jakttillstånd. 

Den myndighet i Sverige som har ansvar för implementering och efterlevnad av miljölagstiftningen, Naturvårdsverket, har den 30 oktober 2014 – trots att flera rättsliga processer både i Sverige och inom EU pågår angående licensjakten av varg (*) – beslutat att delegera beslut om licensjakten av varg till nedanstående länsstyrelser 2015 i fall där det finns vargar i de respektive län. I övriga fall är det Naturvårdsverket som tar jakt- och populationsbeslut.

Dalarna

Gävleborg

Stockholm

Värmland

Västmanland

Västra Götaland

Uppsala

Örebro

Dessa länsstyrelser – som  är statliga självständiga myndigheter och  sorterar under förvaltningslagens krav – har i sin  tur i praktiken delegerat vargfrågorna till något som heter Viltförvaltningsdelegationer. Dessa består av lokala, mesta dels civila representanter utöver poliserna. De flesta representerar olika näringslivsintressen eller särintressen. Medlemmarna förordnas av myndighetschefen i varje länsstyrelse, och de uppbär ersättning för sitt deltagande. Vanliga medborgare kan varken ställa upp eller nominera kandidater till Viltförvaltningsdelegationer och inga formella kriterier för lämplighet och kunskaper, eller kontroll om jäv, kriminalitet, eller motsvarande finns enligt praxisen, såsom det är brukligt när man anställer myndighetspersoner för att verkställa lagar och regler. Det mest anmärkningsvärda är att det finns inga krav på juridisk kompetens inom viltförvaltningsdelegationen, då polisen i Sverige till skillnad från många andra medlemsländer har inte per definition någon juridisk utbildning, utan räknas som en rättsvårdande myndighetsperson. Och om någon medlem ändå skulle råka vara en jurist – finns det ändå inga krav på kunskaper inom miljöjuridik, lagrummet som Viltvårdsdelegationer ska verka inom. Slutligen är det också märkligt att det finns en politisk bas i en grupp som ska verkställa juridiska beslut, när man inte sedan kan överklaga dessa beslut.

Viltvårdsdelegationen som landshövdingen Maria Norrfalk i Dalarnas län förordnat den 18 december 2014 bestod representanter av följande grupper (hela listan bifogas). Norrfalk var tidigare styrelsemedlem i Svenska Jägarförbundet och kan betraktas som delikatessjävig i frågan, men den har inte prövats i svensk domstol.

·         Politiker

·         Poliser (sakkunniga i trafikfrågor och illegal jakt – inte som sakkunniga i miljölag)

·         Lokalt näringsliv och turism

·         Skogsnäring

·         Fäbodnäring

·         Rennäring

·         Jakt- och viltvård

·         Naturvårdsintresse

·         Friluftsintresse

·         Ägare och brukare av jordbruksmark

Detta innebär att istället för att medborgare i medlemsstat Sverige ska kunna överklaga Naturvårdsverkets myndighetsbeslut inom EU:s miljölag till en domstol som tidigare, Förvaltningsrätten i Stockholm, har man blandat ihop korten så att varje läns ärenden ska separat överklagas till länets förvaltningsdomstol på grund av att frågan delegerats först till Länsstyrelsen, som sedan delegerat det till Viltvårdsdelegationen. Detta gäller dock endast den administrativa delen av beslutet, för den juridiska delen av licensjaktsbeslutet i dessa län  kan inte överklagas till domstol utan enbart till Naturvårdsverket, i strid mot Åhuskonventionen, som innebär rätten till  domstolsprövning i miljöfrågor inom EU. Denna lokalisering som felaktigt ibland av svenska myndigheter och jaktlobbyn hävdas som subsidiaritetsprincipen gör det omöjligt att skydda och bevara en nationell vargpopulation i Sverige eftersom den splittras till olika små regioner, och aktörer, genom oändliga delegationer.

Det är också värt att påpeka att Sverige har egenmäktigt beslutat att vargar inte ska finnas i rennäringslän d v s halva svenska territorium – och just den norra delen som är ursprungligen vargområde – ska vara vargfritt med ett ensidigt beslut som inte finner stöd i vetenskap eller juridik. Därmed finns inte Länsstyrelserna i Norrbotten, Västerbotten, Västernorrland. Gävle med mera på denna lista.  Naturvårdsverket behåller själv där rätten att besluta om vargjakt. Licensjakten är inte aktuell där däremot är Naturvårdsverket generös i att dela ut skyddsjaktsbeslut på varg på lösa grunder, utan DNA – dokumentering, eller dokumentering av att renägare eller fårägare har skyddat sina djur på relevant sätt, eller rent av på grund av att vargen tar lösspringande jakthundar som irrar sig till vargens revir, helt i strid med EU:s miljölagens anda och paragrafer. Vi vet att t ex i medlemsstat Tyskland klarar man  av detta utmärkt, och borde kunna  göra det även i Sverige. (Lyssna på Sveriges radios vetenskapsradioprogram om varg i Tyskland: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3345&artikel=6016487)

Vidare har den juridiska situationen urartat eftersom olika län och olika förvaltningsdomstolar kommer till olika slutsatser när de tillämpar EU:s miljölagstiftning och det är oklart hur lagen ska tolkas. Förvaltningsdomstolen i Dalarna har stoppat licensjakten i Dalarnas län trots länsstyrelsens (landshövdingens) beslut om jakt, medan i Örebro och Västmanland ska licensjakten startas den 9 januari 2015.

Naturvårdsverket i Sverige sorterar under Miljödepartementet och den svenska miljöministern är ytterst ansvarig för denna hantering av licensjakten även om den svenska regeringen försöker ibland tillskriva ansvaret till landsbygdsministern.  Notera väl att miljöminister Åsa Romson, som ansvarar för myndigheten Naturvårdsverket är miljöpartist (de gröna) och därtill miljöjurist till sin utbildning. Därmed är det utan tvivel att man i regeringen faktiskt förstår dels EU:s direktiv och betydelsen av överträdelseförfarandet, och i mina ögon blir sättet att besluta och besluten i de olika län om vargjakten 2015 ett allvarligt obstruerande mot EU:s regelverk.

Läget 2008 – 2010

Redan långt innan EU-kommissionen faktiskt började granska efterlevnaden av EU:s miljölagar i Sverige hade medlemsstaten skapat via Viltvårdsdelegationer en juridisk situation där både administrativ och juridisk överklagningsmöjlighet av lagen var ur spel, där inga ämbetsmän, utan frivilliga i det civila och särintressen fick myndighetsansvaret att besluta om antalet vargar i olika län och något övergripande nationellt ansvar för detta togs inte av någon myndighet i praktiken.

Vidare är det viktigt för EU-parlamentariker att förstå, att licensjakterna inte har skett under kontrollerade former som myndighetsutövning, utan jägare kan fritt anmäla sig till jaktlagen, som är helt anonyma och omöjliga att veta vilka som ingår. Fler vargar än tillåtet har skjutits utan att någon har ställts till ansvar, kommunikationen från skogen till sambandscentralerna har varit bristfälliga och långsamma – t o m  via fax i vissa fall. Jaktledare är vanliga jägare och inte anställda av staten, och deras namn är ofta hemliga, inga kontroller av vapen, jaktlicenser eller på annat sätt lämplighet för den här ”myndighetsutövningen” verkar ske, och allt är strikt hemligstämplat.  Dock vet vi antalet jägare som anmälts - däribland många utlänningar som passar på att resa till Sverige för denna unika möjlighet att skjuta varg – och det är ofta fler än tusen anmälda jägare på ett par tiotal vargar, vilket innebär att en enda individ kan jagas av ett par hundra jägare!  Det är direkt djurplågeri och inte enbart av den jagade vargen utan alla de andra djuren i skogen. Inga krav finns att ta hänsyn till den biologiska balansen i skogen, eller plocka efter sig hylsor med tungmetaller, som senare hamnar ofta i andra djur genom näringskedjan och förgiftar skogen långt efteråt. Slutligen finns det ingen kontroll av att vargens päls inte ska bli en trofé, trots att det är direkt olagligt enligt internationella konventioner. Det är väldigt långt borta från myndighetsutövning eller kontroll av en population.

Allt detta innebär att EU-kommissionen inte har agerat särskilt skyndsamt sedan 2008 trots otaliga skrivelser och larm angående den trängda situationen som medlemsstat Sverige aktivt skapat för sin skyddade vargpopulation. Särskilt begärs att parlamentet granskar varför kommissionen inte har skyndsamt reagerat på att Naturvårdsverket har genom sitt regelverk blivit sin egen överdomstol i vargfrågor i Sverige.

EU kommissionen säger i ett  brev daterad den 5 januari 2015 att den kommer att beakta de beslut som vissa län nyligen fattat gällande licensjakt på varg i januari 2015 i deras utvärdering av de två fallen.

Efter över fyra år pågår överträdelseförfarande fortfarande och Sveriges svar på denna fråga är ännu föremål för utvärdering begär undertecknad att Europeiska parlamentet granskar

a)   varför det har tagit över fyra år för EU-kommissionen att granska medlemsstat  Sveriges agerande gentemot EU:s art- och habitatdirektiv och dess krav om att EU: s miljölagstiftning efterlevs i Sveriges hantering av vargar.

b)   varför det har tagit över fyra år för EU-kommissionen att granska och kräva ansvar från medlemsstat Sverige i fråga om att svenska EU-medborgare har i strid med EU:s förutsättningar nekats möjligheten att juridiskt pröva ett myndighetsbeslut som ska säkerställa efterlevnaden av EU-lagen. 

c)   vilken roll har den svenska lobbyn av jägare, samt de svenska miljöministrarna sedan 2008 har spelat i att politisera och förhala det strikt juridiska förfarandet gentemot medlemsstat Sverige i  frågan om EU:s miljölagstiftning och dess efterlevnad i vargfrågan.

d)   hur förenligt är den svenska vargförvaltningen – både licensjakten och skyddsjakten - med EU:s miljölagar och förvaltningslagar mot bakgrund av att den nationella ansvarige myndigheten Naturvårdsverket delegerar ansvaret i vargfrågorna i vissa län till vissa länsstyrelser, och i andra län behåller det själv, samtidigt som rätten att överklaga myndighetsbeslutet till domstolar har avvecklats och Naturvårdsverket har etablerat sig som sin egen överdomstol; parallellt med att Länsstyrelserna som fått vargfrågan delegerad till sig i sin tur delegerar vidare ansvaret till Viltvårdsdelegationer som består av icke demokratiskt förordnade lokala särintresserepresentanter utan ämbetsmannakrav, med inga som helst kunskapskrav i miljölagar. Det finns inga formella krav på kvalitetssäkring i verkställandet, och dessa representanter av det lokala samhället har den enda funktionen av att de ska driva sina egna särintressen i Viltvårdsdelegationen. EU-parlamentet bör undersöka om dessa Viltvårdsdelegationer faktiskt hotar den parlamentariska demokratins och juridikens principer inom EU, och varför EU-kommissionen inte agerar skyndsamt mot dem. (Om du som läsare har svårt att hänga med här - hur tror du att vi medborgare ska kunna  utöva vår rätt att bli informerade, överklaga och dokumentera myndighetsmakten i dessa frågor i Sverige?!)

e)   Undertecknad begär även av Europeiska parlamentet riktlinjer för kommissionen och medlemsländerna i hur snabbt ett överträdelseförfarande ska inledas från att anmälningar om miljölagbrott sker till kommissionen, och från att det har inletts, hur snabbs ska det leda till ett beslut. När det går så många år som i frågan om vargen i Sverige finns en uppenbar risk av politisering av juridiken genom att såväl parlamentariker, miljöministrar, regeringar och EU-kommissioner hinner bli utbytta när förfarandet tar så lång tid. Samtidigt som jag som EU-medborgare dels berövas all kontroll över vem som verkställer miljölagarna i Sverige, och els alla möjligheter att juridiskt överklaga besluten som i syvende och sist har tagits av amatörer och inte av myndighetspersoner inom statlig förvaltning, bör inte kommissionen agera skyndsamt i frågan? 

      Allt annat undergräver EU:s auktoritet i dessa frågor.

                                           

Hejdå, Schneeweissen och tack för allt!

Vi drar oss här i vår stora säng du och jag. Du har tre timmar kvar av din tid. Jag gav dig nyss hundmat och sedan gräddtårta till frukost. Det är väldigt varmt ute, flugorna surrar, men här inne fläktar det svalt från havet genom ett fönster som jag har vidöppen. Vi ligger i samma säng som du, jag och husse sov inatt i, tills jag blev för varm och bytte till ett annat rum, och då kom Nisse-katten till mig. Men du och husse snarkade vidare i sängen. Sista natten tillsammans.

Niklas, din husse, tyckte att vi ska ge dig lite choklad också idag. Nu spelar det ju inte längre någon roll. Du ligger framför mina fötter och andas lugnt.  Ibland är du så stilla att man måste titta noga för att se om du lever, och då ser man din mage och lungor röra sig upp och ned lite lite grann.
Det är dags nu för dig att flytta till platsen bakom regnbågen, där din mamma och förmodligen alla dina bröder  redan finns. Vi vet inte så mycket om din  pappa.

Din första  kompis Twinkey är där också redan, så vi tror det blir bra. Du ska inte behöva gå till veterinärkliniken för vi vill inte att det sista intrycket från detta liv blir kiliniklukten, som du hatar så mycket.  Utan veterinären kommer hem till oss. Vi får se om vi ska sitta i din  favoritsoffa eller om vi  går ut i trädgården. Husse har förberett en begravningsplats för dig och en sten, det är en fin plats under en buske, i skuggan.

 

Du föddes 9. 9. 1999 i  Hessen i Tyskland. Det var Madde som hade sett dig först. Hon  är också född 9.9. så ni har samma födelsedag. Du bodde i en hästbox på stallet i Ober-Erlenbach. Det fanns en kull av sex brunsvarta pigga ungar och sedan du, en liten vit valp med rosa nos och blåa ögon. Varje dag som vi kom till stallet för att rida tittade vi till er valpar och efter ett tag insåg vi att något stämmer inte. De andra växte men inte du. Till slut berättade stallets ägare,  som också var matte till din mamma, att något är fel  på dig och förmodligen kan inte man ha dig kvar eftersom djuren går lösa på stallets  områden och då finns risker att bli påkörd eller nedtrampad om man inte  är helt frisk. Madde och jag grubblade över den lilla vita varelsen, som var den sötaste som funnits  på jorden. Slutligen bestämde vi oss för en gerillaplan: vi skulle rädda dig som present till Niklas, som annars sagt att det ska inte komma några hundar till oss. Niklas har haft hund och ville inte utsätta sig igen för smärtan som det innebär om man förlorar sin hund. Vi skulle  ge dig som födelsedagspresent till honom, då kunde han väl inte säga nej!
 

Sagt och gjort. Du kom till oss när du var tre månader gammal. Du var inte rumsren, men det gick att lära dig. Inför julbaket låg du och din bror som vi passade några dagar under vårt bord och passade för alla bitar av pepparkaksdegssmulor. Det kan hända att något av barnen rent av matade er med dessa, eftersom på kvällen började ni fisa så att det fanns hot om kemisk stridsföring i kvarteren. Ni fick sova i sovrummet, det gick inte att vistas i samma rum som ni den natten! Du sov annars i vår sång, vid fötterna. Någon korg ville du inte veta av och har aldrig accepterat. Men Maddes Gorillatofflor gillade du att sova på, de var väl mjuka och skönt svettiga. Alla kom från när och fjärran för att titta på dig, du var så söt. Vi skulle bestämma ett namn för dig och kom fram till att Snövit på tyska skulle vara bra. Vi råkade dock stava det fel – Snövit är Schneeweiss, men vi skrev Schneeweissen. Du blev snabbt Schneeis i vardagstal. 

Men något var fel, och vi började undra om du var blind. Men det stämde inte för så fort vi kom med matskålen vräkte du i dig allt nästan utan att tugga och sedan sprang du och gömde resten av maten i soffor och under skåp. Vi hittade rutten hundmat långt efter detta varje gång vi städade. För du betedde dig inte som andra hundar. Du kunde inte skälla eller gny heller, utan du bräkte som ett får, högt och hest, det var nästan pinsamt att gå ut med dig när du bräkte. Till slut kom Niklas på det: du kan vara döv. Vi testade när  du sov, bankade  på kastruller, klirrade med nycklar, visslade, och till slut körde igång brandlarmen. Men du bara susade vidare. Vi blev förundrande. Hur ska man leva med en döv hund? Hur döv är du? Går det att bota?

Ditt första besök hos veterinärkliniken blev i Bad-Homburg för sprutorna.  Du var livrädd för lukten och skakade i hela kroppen. Efter sprutan ville du inte ha godis från veterinären. Lite integritet har man väl! Men nu skulle vi till veterinärforskningsklinik vid  Giessens universitet, för att undersöka dina öron. Du älskade att ligga i bilen, kröp ihop på sätet snabbt och somnade, utan att veta vad som väntade. Eller ibland klev du till utrymmet bakom ryggstödet och bakrutan och lade dig där på ”hatthyllan” på gamla Opel Vectra.
På veterinärkliniken togs många tester och slutligen fick du åka in i en magnetröntgen samt andra hjärntester för att se hur hjärnan  fungerade. Vi gick ute på parken  framför universitetet lite nervöst och väntade under tiden. När vi kom  tillbaka såg läkaren glad ut och sade: ”Den här  hunden är döv som ett sten, har aldrig hört och kommer aldrig att höra. Men annars är hon helt frisk. ”  Vi förstod inte varför det skulle vara goda nyheter och började fråga om man ändå inte kan göra något – operera eller något. Men det var tvärnej – inget  kunde göras. Och nu var det bara förhålla sig till detta. Veterinärprofessorn nämnde inte ens avlivning som alternativ, utan tyckte att nu vet  vi vad som gäller och ska anpassa vårt liv utifrån  detta. Det förvånade mig  då här hemma  ska ju alla defekta avlivas i tid och otid. Däremot spådde han dig ca 5-6 års livstid, kanske lite mer med tur. Du var nästan albino och skulle heller inte gå att försäkra.

Hemma igen altavistade jag lite om ”deaf dogs” och fick träffar om teckenspråk i USA. Då bestämde  vi oss att skapa ett eget teckenspråk för Schneeis. En handflata mot ansiktet är ”nej”, en näve i knyt är ”ligg”, handen i knyt utom  två fingrar, pekfinger  och mittfinger neråt är ”sitt” och en rullande rörelse inåt är ”hit” och utåtvisande armar visar ”dit” och riktningen. Vi läste att honan nafsar i öronen på valparna som ett ”nej” och vi testade att nypa henne lite i öronen när hon gjorde det vi inte ville. Den lilla damen var smart och lärde sig snabbt. Och när hon inte ville lyda tittade hon uppåt eller bort.

Som valp älskade du att hoppa och jaga fötter genom täcket när vi alla drog oss på morgonen i sängen. Eller springa i åttor, hon sprang fort och din sida nästan nuddade gräset när hon lutade sig i kurvorna. Mathias kallade dig för pilgrimsfalken. Ofta sprang du i trägården bara fram och tillbaka allt du kunde. Och fort sprang du! Vi kunde ju sällan släppa dig lös ute på stan eller i parker, för hur ska man kalla tillbaka en döv hund. Hur ska man lära hunden att akta sig för bilarna? Men hemma kunde du springa och det gjorde du. För att förlänga sträckan sprang du rakt in och genom husets första våning och till framdörren och tillbaka, och ut till trägården. En gång sprang du rakt in i vår glasdörr som någon hade stängt. Du var snurrig ett bra tag. Men när du åter hämtade dig lärde du sig allt tvärnita innan dörren alltid. Du gjorde inte samma fel två gånger.

Du hämtade aldrig en enda boll eller pinne som någon kastade. Du tittade på den som kastade leksaken, och verkade  tänka: ”hämta själv!”

Du lärde dig plötsligt att skälla. Och morra. Och gny. Men du slutade att bräka. Ibland  tog vi dig ut till de stora fälten i Hessen och släppte  dig lös. Du fick springa allt du kunde efter harar, vi trodde ibland att du skulle nå dem, så snabb var du. När du var en kilometer borta  som en liten vit prick, då hoppade vi upp och ned och flaxade med armarna som ett ”X” – du såg oss och kom tillbaka. Till julen åkte vi till Bryssel via Holland för att hälsa på min vän Sirpa. Hon hade en fantastisk julgran med handgjorda glasbollar. Den välte du när vi vände ryggen och bollarna krossades. När vi hittade dig sov du lugnt vid den välta julgraden. Sedan åkte vi till skidsemester i Österrike. Niklas hade dig innanför sin jacka när vi åkte i backen under första dagen. Där i Österrike fick man ha hundar i backen. Andra dagen åkte vi till backen tidigt och fick du springa med oss. Du sprang bakom oss  i zick-zack när vi åkte slalom. På kvällen var du helt slut och somnade på Maddes säng i vår hotellägenhet. När vi kom från middagen med våra medhavda gömda köttbitar i servetten för dig var hela Maddes säng brungeggig och vi blev bestörta. Vi trodde förstås det värsta, men efter litet tag insåg vi att lukten inte stämde. Och då såg vi att  du hade nallat på hennes 

Kexchokladpåse och haft  kalas i sängen.

Det var inte enda gången du snodde godis. I Tyskland åt du upp Andreas godis när han besökte oss med sin mamma Stina. Han blev inte glad. Några år senare vräkte du i dig 500 gram lösgodis som Madde glömt i sitt rum, och vi fick till slut ha dig i badrummet på natten, för du drack, fes, bajsade, kräktes, drack… och det luktade något kopiöst. Det var nog sista gången du svalde salmiak och turkisk peppar hela! Däremot minns vi hur du hade ont i magen och sedan efter en dag bajsade ut metallpapper av chokladgodis som min mamma hade haft med sig från Finland. Vi förstod aldrig hur du lyckades spåra allt gömd godis och ta dig överallt, även högt upp på skåpen, för att få godiset.

För Mathias betydde du mycket när han var en liten kille som fick pendla mellan två hem i två länder. Särskilt när han hamnade i en nödlandning ensam med Lufthansa var du där och tröstade efteråt och han blev inte flygrädd efteråt. Mathias upptäckte att du kunde ana i sömnen när någon skulle klappa dig - eller du tyckte störa dig - så du morrade så fort handen kom i närheten. Mathias döpte dig till the Morr Machine. Här kan man se hur du var som ca 8-årig Morr Machine. Du lät hemskt när du var sur, men du var aldrig farlig. Jag tror du bet en gång min mamma när hon skulle flytta på din matskål just när du åt.

Vi har fått så mycket motion med dig… Du tog det som ditt jobb att få ut oss på promenader. Det kunde vara så att jag hade varit ute med dig, eller att du varit i trädgården och kissat, men så fort husse kom hem från jobbet ställde du dig hos honom och stirrade, hoppade runt, gick fram och tillbaka till ytterdörren, tills han begrep att det var dags att gå ut. Och alltid skulle ni gå samma runda. Först när husse hade rastats kunde du slappna av på kvällen. När det gällde din toalett kunde du ibland smita utan att vi märkt det, och vi fick veta att du hade gjort en runda själv. En bra hund råder sig själv.

Du fick ett eget pass för att kunna följa på våra resor.  Vi åkte  t  ex till  Toscana och och Elba med dig. Husse skulle jobba några dagar efter att jag din matte, Madde och Mathias, och du, hade åkt till  Italien. Vi flög från Frankfurt till Pisa. Jag hade skaffat lugnande medel till dig. Vi visste att det gick bra att åka bil och tåg med dig, nog skulle även flyget funka. Du var liten nog att få vara uppe hos oss i kabinen, men skulle vara i en box hela resan, cirka en timme. För säkerhets fick du två tabletter som skulle knocka dig i skön sömn. Sedan rullade planet på startbanan och du började gny. Det ökade i takten med att planet accelererade. Uppe  i luften ylade du, skällde, ylade vartannat oavbrutet så att ingen kunde undvika ljudet. Jag gav dig skinkbitar från mackan som vi passagerare serverades genom transportboxens galler, du svalde  och fortsatte att skälla. Då fattade jag att du inte hade ont, annars hade du inte ätit skinkan glupskt. Du tryckte dig mot gallret och då förstod jag att du ville absolut inte vara i den där boxen. Men sura flygvärdinnor kom förbi  och menade att ”den där hunden  har så ont”. Du sov ju inte – det var bara att finna  sig i detta. Väl framme i Pisa letade vi först på hyrbilen ett bra tag, och när vi väl hittade den, somnade du så  fort jag satte airconditioneringen  i gång. Jag ringde till husse och bad honom gå till veterinären och be något starkare för  hemresan, jag ville inte ha en liknande flygresa hem. Tyvärr hjälpte inte dropparna husse hade med sig heller, utan du fick yla hela vägen hem också i den lilla buren. Jag satt mig längre bort på planet och låtsades inte känna dig och husse. Förlåt.

Du var en tapper liten hund under hela Italienresan, även om det var 40 grader varmt. Vi ville hjälpa dig att svalka dig i havet, men du ville inte, du har aldrig gillat vatten. Så fort du togs ut till vatten simmade du snabbt till sanden. På ön Elba hängde du med till att se palatsen där Napoleon hölls fånge, och  till beachen, romerska ruiner och restauranger. Vi var noga med att ge dig mycket vatten och skugga. Men ändå segnade du ihop på kvällen och blev helt slapp. Vi blev jätterädda. Tills någon kom på att vi har ju bara gett dig vatten, däremot har vi inte matat dig i värmen mer än tidigt på morgonen. Så jag sprang till en mataffär och köpte en burk kattmat, för de hade inte hundmat. Du vaknade av lukten, vräkte i dig allt och var  återigen på dina  ben  som vanligt!

När vi fick Kristoffer och köpte vår familjebil Sharan blev du glad. Du älskade den bilen. Den blev din hundkoja. När vi reste hos folk som inte ville ha en hund inomhus fick du bo i bilen. Det gick hur bra som helst.

Många resor till Finland har det också blivit under årens lopp. Du älskade att åka Finlandsfärjan, för i hytten fanns alla som du älskade hoptryckta i en liten yta. Din flock. Men du gick aldrig på en hundtoalett på en färja. Det var  lönlöst, hur många gånger vi än lyfte dig  i sandlådan, du bara tvärvägrade  och tittade på oss som att ”vaffan, gå själv  in på äckliga allmänna toaletter, usch”. Sedan fick vi stanna bilen direkt när vi kört i land, och låta dig kissa, varje gång. Du höll dig hela resan alltid.

Du har delat säng med oss i 15 år. Eller delat och delat. Du har legat i mitten och morrat om vi så mycket som vänt  oss i sängen. Du ville ligga i mitten, och att vi ska  vara runt omkring dig utan att röra oss. Ofta kröp du igenom under täcket, kom och nosade vid ansiktet, kröp under filten, längs hela kroppen till benen och lade dig där. Eller du kunde komma och ligga ryggen mot ryggen och andas ihop. Det var mysigt. Men du sov alltid helst hos oss, huller om buller med din familj.

Vi har alltid bott i hus med trappor och minst  två våningar. Du har alltid ställt dig mittemellan våningarna, på trapporna, och haft koll både uppåt och nedåt. Ofta kunde  jag känna mig iakttagen och sedan upptäcka två blåa hundögon som följde mig genom springan av två trappor. Och när vi flyttade till Sverige igen brukade du stå på bakbenen och tassarna på fönsterbrädan i  vardagsrummet i Bålsta, och titta ut. Vi kunde  se  dig redan från långt håll när vi kom hem, ett litet vitt hundhuvud som stack upp och tittade på livet på gatan.  Och vi såg att du hade syn  som en falk – du kunde se de minsta små fåglarna högst  upp i  träden och himmelen.
Du har fågelhund  i dig, och  det gör att du darrar ofta. Folk har nu i snart 15 år trott att du fryser, men vi vet att du darrar när du har starka känslor. Inför att få gå ut, inför att få äta  gott, inför att bli lyft till sängen nu när du är gammal och kan inte hoppa upp.

Du gillade inte små barn och kunde skälla eller  nafsa om de kom och skulle klappa. Det var lite av ett problem när du var så söt och såg ut som en liten nalle. Alla ville  klappa dig. Med  åren  försvann din rosa nos och du fick svart pigment där istället,  och lit fläckar på öronen.  Men lika söt var du för det. Det var jobbigt att alltid varna barn. Men vissa barn bara studerade dig. När vi hade flyttat till Bålsta och minstingen Kristoffer som du accepterade men aldrig blev riktigt nära med, gick hos dagmamman, brukade jag hämta honom tillsammans med dig. Jag band ditt koppel i staketet hos dagmamman och gjorde tecknet för att ”sitta”. En gång var en annan mamma där samtidigt för att hämta sin son. Då brast hon ut: ”Jasså är det härifrån vår son har fått detta!” och sedan förklarade hon att deras lilla son brukade gå fram till hundar och vifta med handtecken på ett sätt som fått föräldrarna oroa sig. De har inte förstått vad deras son gör. Tills hon såg mig och fattade att hennes lille son sett mig teckna signaler till hunden varje dag, och därför trodde han att det är så man gör!

Du  var en självklar del av vårt liv vart vi än åkte eller flyttade. Och så länge du fick  vara med oss var allt  bra. Du var inte så beroende av en plats i sig. Men när vår gamla soffa från kom tillbaka till oss efter  några års lagerhållning i ett möbellager blev du glad.  Du har haft relationer till människor, bilar och möbler, snarare än hus och platser.

Du  fick aldrig valpar, för vi vågade inte chansa, tänk om det skulle bli en kull döva vovvar. Däremot hade du massor av osynliga valpar som du fick efter dina skengraviditeter. Du opererades inte och det innebar att du löpte ofta – och vad folk  inte vet är att hundar löper oftare ju äldre de blir, tikarna får inte klimakteriet som vi kvinnor får. Dina osynliga valpar ockuperade våra soffor och stolar och du blev vansinnig  på alla som vågade sig att sitta på dina valpar. Du skällde, du  gnydde och du ylade. En gång  blev jag så trött att jag annonserade för att sälja fina osynliga valpar. Men ingen köpte.

När vi åkte på långresor fick du ofta stanna i Kungsbacka hos svärmor Anita och Åke. Du älskade att vara där, fick köttbullar varje dag, och Åke gick med dig på sina rundor. Du och Åke var goda vänner.  När han gick bort åtta år sedan var vi där. Jag gick ut den vanliga rundan i skogen med dig medan de andra var på sjukhuset med sista vakan. Plötsligt i en skogsdunge stannade du. Eller rättare sagt tvärnitade och skulle inte gå framåt. Du bara tittade. Efter ett tag började du gå igen.  Jag tittade på klockan – halv nio i den vackraste sommarkvällen. När vi kom tillbaka till Anitas och Åkes hus ringde telefonen. Det var husse från sjukhuset. Åke hade gott bort exakt halv nio. Jag tror han kom och tog avsked från dig, något du såg, men inte jag. Men snart får ni ju ses igen.

Fördelen med en döv hund är att man kan ta med sig hunden till bullriga platser och fira nyår med hunden. Eller gå på Sweden Rock -festivalen, som vi gjorde med Velia.

När du fyllde 10 såg vi att du började få lite sämre syn i ena ögat, det kom en fläck där. Fläcken  växte snabbt och vi såg att du tappade synen i ena ögat. Veterinären sade att det var starr. Man kunde dock inte operera enligt henne. Men du klarade dig fint med ett öga, livet fortsatte. Då hade vi flyttat till Skåne. Men sedan kom fläcken i det andra ögat också och när du var elva år såg du nästan ingenting.  Du började gå mot möbler, du trampade i din vattenkopp, du gick mot lyktstolpar. Du vågade inte längre hoppa ned från soffan för du kunde inte bedöma avståndet. Folk kommenterade ofta och menade att vi var egoister som inte tog bort dig. Till slut beslutade vi oss att det är mest barmhärtigt att låta dig att somna in. Men innan dess ville jag ändå ha en veterinärkontroll för att se hur du mådde övrigt.  På veterinärkliniken i Landskrona konstaterades det att det är inget fel på dig, att du var frisk och stark som en ung tik utöver tappet av hörseln  och synen. Veterinären där berättade då att det finns  numera  möjligheter att operera starr med laser, något som inte funnits  innan. I Sverige fanns det en  enda veterinär som gjorde det på ett djursjukhus i Göteborg. Hon bodde i USA och kom över bara någon gång om året för att göra detta. En tanke började gry och vi ringde  till veterinären. Hon var villig att träffa Schneeweissen när hon skulle komma till kliniken nästa gång.
Det första besöket i Göteborg visade att du klarar att bli nedsövd. Det tog lite  tid att konstatera det för du slogs för ditt liv när man försökte sätta dropp på dig, tre personer försökte utan att lyckas och blodet rann på din vita  päls. Det  såg dramatiskt ut men när  veterinären kom in konstaterade hon att ”i den här  hunden finns det liv i  - hennes syn ska vi rädda”. Och sedan tog hon dig under armen och gick.  Jag vet inte vad hon gjorde men du blev sövd och dina linstryck testade. Alla värden visade grönt, men vi fick veta att operationen för ett öga kostade ca 24 000 kronor och att man aldrig opererat en så gammal hund. Det fanns en tid att operera den 6 december. Vi beslutade att ha ett familjeråd och föreslå barnen att istället för julklappar och dyr julmat skulle vi alla lägga julpengarna på operationen. Du har ju aldrig varit försäkrad för inget försäkringsbolag skulle betala ut något för en sådan defekt hund när det väl gäller, så tänkte vi att nu får vi punga ut alla de pengarna vi skulle ha betalat i en försäkring under alla de elva åren. Familjerådet tog ungefär 20 sekunder tills vi landade i ett rungande och enigt ”JA”!

Du såg för ynklig ut när du kom hem från operationen och fick ha en tratt på huvudet. Den var i vägen när man skulle gå ned trappan. Du skulle få ögondroppar flera gånger om dagen.  Du var sur. Men vi såg efter ett dygn att ögat var annorlunda och att du såg. Först bara lite, men sedan faktiskt väl igen. När tratten fick tas bort var du som en valp ute, hoppade och skuttade, sniffade. Hemma lekte du igen med våra fötter genom täckte och viftade på svansen och öronen. Från kliniken ringde de och frågade om de fick lämna ut ditt namn för Göteborgsposten som gjort ett reportage och i den hade doktorn haft dig med i famnen  i en bild. Självklart fick man det!

När du var 13 år och redan gammal och lite stel kom Nisse till oss. Nisse är en kattunge som ville leka med dig. Du verkade inte tycka att det var så kul, men du var ändå lite nyfiken. Ni fann varandra och sover ibland med tass på tass. Och när du kommer in går du runt för att kolla var Nisse är. Och om Nisse får god kattmat går du genast fram och morrar så hon ger sig och så äter du maten. Du är ändå den som bestämmer här!
Du lever på övertid, kära Schneeis. Du skulle ha fyllt 15 år i september. Men nu har starren kommit tillbaka, likaså propparna i hjärnan som gör att du fastnar ibland med dina rörelser. Vi får nu bära upp dig trappor och lyfta dig på sängar  och soffor.  Du känner nästan inte igen oss, och sover mest. Du har svårt att göra dina behov ute och har haft ett epileptiskt anfall.

Idag är Maddes namnsdag. Om två och en halv timme kommer veterinären och sedan är vår gemensamma resa i detta liv över. Jag är evigt tacksam för att ha lärt känna dig, du blev inspirationen för Djurens parti och idén om djurperspektiv d v s att djur har rätt till sina liv oavsett. Man behöver inte vara perfekt.  Och jag kommer aldrig så länge jag har ett fungerande minne att glömma dig, och även om jag skulle bli dement kommer dina vita sträva hårstrån aldrig försvinna helt från våra kläder, filtar och möbler, så jag kommer alltid bli påmind om dig.

Min älskade Schneeweissen. Jag hoppas jag får hålla dig i famnen när du ska över gränsen om ett par timmar. Om det inte går, så lovar jag hålla din tass.

Din matte som älskar dig liksom Niklas, Madde, Mathias och Kristoffer. Nisse finns också här och kommer att sakna dig.

Jag drog igång Djurens parti eftersom de gamla partierna fattar inte

Värdegrunder är viktiga saker. Det är något vi bär djupt inne i själen, det vi håller viktigt och heligt i livet. Något vi inte förhandlar bort utan att få ärr i själen. Trots att värdegrunden som består av kärleken till djuren är något av det djupaste som många i Sverige delar på, så har djuren inget existensberättigande i det politiska projektet Sverige. Det är så att de traditionella partierna har helt missat detta och tuffar på med sin djurfientliga politik inför supervalåret 2014. 

Men eftersom frustrationen är kompakt hos svenskar gentemot den flathet samhället visar mot vissas grymhet och utnyttjande av djur, initierade jag ett politiskt projekt som heter Djurens parti. Förebilderna finns i många andra länder, men holländska exemplet PTD som tagit sig i riksdagen och som uppmärksammades nyligen också av The Economist lär vara av den närmsta modellen även för det svenska partiet.  (Free thegoldfish, 21 december, 2013).

Under de två månaderna som jag har drivit projektet har vi fått över tusen följare på FaceBook och flera hundra ställer upp direkt och samlar stödnamn. Jag har kontaktats av nätverk som kämpar för rovdjur, djurrättsföreningar, nätverk mot djurförsök, nätverk för veganism och mot köttproduktion och ätande, pälsdjursförsvarare, särskilt mink- och angorakaninaktivister, hästnäringsrepresentanter, biologiska mångfaldens försvarare som oroar sig för grodor och bin som utrotas, organisationer för hemlösa katter och hundar, och för omplacering av djur, och klimatrörelsen.

Alla de olika initiativen och nätverken förenas av kärleken till djur. Vi har haft nog av att djur blivit objektifierade, utnyttjade som gratis ekonomisk råvara. Vi vägrar att fortsätta med ett samhällsbygge som låser in levande och kännande djur i bur, som inte låter däggdjuren fortplanta sig naturligt, ta hand om sin avkomma, och aldrig se den blåa himmelen. Vi har haft mycket draghjälp av bilderna av lidande angorakaniner, döda kor som flyter i land i Skåne, vidriga gris- och fågelanläggningar där levande djur behandlas som döda ting, hästköttsskandaler där organiserad maffia tar sig in i våra livsmedelskedjor, och en tilltagande brist på stringens och effektivitet i fråga om att verkställa våra djurskyddslagar. De skyddar inte stora grupper, såsom djur i livsmedelsproduktion eller skogens vilda djur. 

Jag lovade de döda vargarnas själar efter den skandalösa licensjakten på varg i början på 2010 att de inte dog förgäves. Under fyra år har jag tillsammans med tusentals andra i Sverige sett till att vargarna inte försvinner från den politiska agendan och vi har lyckats. Det finns idag en vargfråga. Och till skillnad från fyra år sedan behandlas frågan dessutom idag hyfsat sakligt av medier. Då sprang reportrar upphetsade med i skogen och var med i jaktlaget, men idag har jaktintressen förlorat sin självklara pipeline till redaktioner.

Nu gäller det växla upp och få även de andra djuren på agendan.

Det finns knappast något som berör svensken mer än djuren, ändå behandlas djurfrågorna hela tiden på undantag. Djurfrågorna är inte ens samlade och djurskyddslagen täcker inte alla djuren. Praktiken visar att djurens skydd, rätt och väl kommer alltid i andra hand. Man har minskat antalet djurskyddsinspektörer till ett minimum när funktionen fördes över från kommuner till staten - de faktiska människor som ska åka runt och hjälpa djur hinner inte ens med de mest basala uppgifterna.

Under hela Alliansperioden förhalade man lagen mot tidelag – den nuvarande ministern Eskil Erlandsson har t o m beskrivit tidelag i riksdagen i ett skandalöst inlägg som finns på YouTube. Därtill har man tillåtit privata intressenter, till och med utländska, licensjaga både lodjur och varg, båda utrotningshotade topprovdjur som minskar kraftigt i Sverige.

Djuren inom jordbrukssektorn har inte fått det bättre. Astrid Lindgrens arv finns knappast kvar och Marit Paulsens röst från Bryssel hörs knappast. Köttätandet har ökat 40 % sedan 1990 och det är enorma köttfabriker där köttfärsen, hamburgarna, baconet och chicken nuggetsen produceras idag utan att djur får röra sig eller alls ha sitt naturliga beteende. Allt mer mjölk produceras också med tvångsmetoder och vi konsumenter förförs av nya mjölkbaserade produkter dagligen. Maskineriet som ska skapa efterfrågan för mer kött- och mjölkproduktion är enormt och omsätter miljarder. 

Allt fler reagerar nu mot detta och antalet vegetarianer och veganer ökar hela tiden. När det gäller husdjur ställs sällan eller aldrig krav på ägare som missbrukar sina djur på många olika sätt, inte minst kamphundsägare, som inte bryr sig. Om en incident sker på grund av ägarslarv så brukar det sluta med att offret - djuret - skjuts. Och den som har kört längs sommarvägar i Sverige kan vittna om otaliga djur som dör i onödan på våra vägar då Trafikverket envisas med att sätta upp betonghinder mellan filerna som gör att djur som försöker ta sig över en trafikerad väg fastnar i mitten och sedan blir påkörda.

I andra länder har man antingen hål i betongväggen eller tunnlar, alternativt djurbroar som gör att djuren, trots vägbyggen, kan förflytta sig mellan sina olika revir. Till och med i regnskogen i Brasilien vet man detta - de Rainforest Alliance-certifierade produkterna kommer just från områden där man håller smala skogskorridorer och broar mellan olika skogar och på så sätt ser till att den totala ytan som djuren får blir större trots att man brukar jorden här och var. 

Vi är också en del av ett globalt sammanhang och en biologisk mångfald. Våra EU-politiker måste våga lyfta frågor som handlar om hur illa djur behandlas i andra länder - men som vi kanske med efterfrågan av något (produkter, resor) kan påverka. Just nu pågår den traditionsbundna vidriga slakten av de mest intelligenta djuren; delfinerna i Japan, som berört många av oss djupt efter filmen The Cove. Vi kan lyfta frågor och börja protestera högljutt om vi vill. 

Vidare kan man konstatera att hantering av tjuvjägare på Afrikas savanner verkar vara ett under av professionalism jämfört med hur det hanteras här hemma, där polisen bara skapar på axlarna och säga att "ingen vågar vittna". Att en miljöåklagare lyckas ens driva fram ett åtal mot tjuvskyttar är snarare ett undantag än regel, för regeringens valhänta ändring i § 28 i jaktlagen gör att vem som helst kan när som helst och hur som helst utan bevis (i form av DNA osv) hävda att farliga vargar hotar ens hund i skogen – i vargens revir. Det blir inga anmälningar till polisen där inte även om man skjuter alfahanen såsom nyligen i Dalarna, vilket lett till att flocken som annars jagar ihop älg nu är förstörd och individerna söker sig till snabbmaten nära bebyggelsen. Enligt SR Ekot den 20 januari har det i år skjutits 12 vargar i Sverige såsom §28-fall och ett fall av dem har anmälts till polisen. I Sverige är det helt således helt riskfritt alltså att skjuta rödlistade rovdjur som skyddas av EU:s habitatdirektiv och är därmed även vår grundlag. De kompiskorrupta tjänstemän på Länsstyrelsen och Naturvårdsverket verkar bry sig mindre om sådana jobbiga saker som lag och rättsstat. 

Naturvårdsverkets beslutsprocesser i skyddsjakt saknar även de rättsstatens kriterier, till exempel sker det att man råkar skjuta två rovdjur på samma tillstånd på grund av "sammanblandning" men inga sanktioner finns varken mot otydliga beslutsfattare eller jägare som inte har koll på vilket djur som skulle bort. Beslutsgrunderna är ofta oklara och det finns inga ansökningsblanketter med standardiserade frågor, utan länge kunde man i princip skicka in en pappersnäsduk och skriva på den att "barnen är rädda för varg" för att få tillstånd att skjuta. Fram tills några år sedan kunde Jägarförbundet söka skyddsjaktstillstånd för någon annans räkning, men detta "ombudsmannaskap" har tack och lov tagits bort nu.

Ingen äger de stora rovdjuren (eller vilddjuren) så länge de lever, och därför kan jägare och jaktturismen betrakta djuren som gratis råvara. Men staten och jägarna äger djuren när de är dödade. Efter licensjakten på vargarna stoppades flertalet av dem upp och pungkulor togs öppet som troféer helt med Naturvårdsverkets goda min trots att Sverige har undertecknat avtalen om att man inte säljer eller utnyttjar delar eller kroppar från rödlistade djur. I andra länder kan man få fängelse för motsvarande övergrepp. Inte heller var det främmande för staten att "myndighetsutövning" som licensjakt på varg gick under innebar bland annat sponsrade fototävlingar på bästa jaktbild! Skulle man i någon annan myndighetsutövningssituation utlysa bilden på ”bästa polisingripande”, ”bästa ambulansutryckning”, ”bästa omhändertagande av barn”? Det känns som om rättsstatens minutiösa principer, dokumenteringskrav och beslutsrutiner kommer på undantag så fort verkställandet av lagar gäller djur. Det blir lite hipp som happ, men ingen bryr sig eftersom de som drabbas – djuren – är inte representerade i våra domstolar, eller i lagstiftande församlingar.

Vi känner inte att vi blir respekterade som medborgare när en så viktig grundvärdering som kärleken till djuren viftas bort lättvindigt. För vad är det för gott med ett samhälle som ger oss kanske mer i plånboken, men samtidigt trampar på det som är heligt för många av oss?

Och för de som inte bryr sig om djuren, bör i alla fall vara lite intresserade hur rättsstaten sköter sitt myndighetsutövande.

Därför tar Djurens parti djurens parti.