1) Infoansvaret och -rollerna är inte definierade i kedjan som går från t ex departementet till nationell myndighet, till regional myndighet, till sjukvården, till kommuner, till privata och civila rörelser. Om budskapet som kommer "uppifrån" bara passeras vidare hela vägen blir det fyrkantigt och till och med fel.
Ordet "bör" har t ex en juridisk innebörd som innebär olika saker på olika nivåer och myndigheter (enligt regleringsbrevet från regeringen) - och om smittskyddsläkare skriver att "man bör desinficera..." så kan jurister på länsstyrelsen flyga i taket eftersom sådana medicinska order ("bör") är utanför den juridiska auktoriteten som länsstyrelsen har.
Jag minns t ex en situation då man skulle snabbt nå privata hästägare för att förmedla information om hur man skulle hantera en smittorisk. Det visade sig att ingen myndighet hade någon sådan lista - och ingen kände att privata hästägare var deras angelägenhet.
Att nå stallen var tungt och komplicerat - och när man väl gjorde det ville man sätta upp juridisk fikonspråk från departementet - något som hästtjejer garanterat förbiser aktivt (med ord som "paragraf" i!) - istället för att skriva att "Vill du undvika smittan och ta bra hand om din ponny? Gör i så fall så här och så här. Enligt veterinärer är det det bästa, men om något händer i alla fall, kontakta då oss på..."
2) Informationen ska anpassas till nivån och målgrupperna. Men då uppstår nästa problem: Om informationen i myndighetskedjan kommer "uppifrån" uppfattas det som något som lägre handläggare osv. inte får ändra i.
Vem som får redigera, modifiera och målgruppsanpassa viktig krisinformation är oklart i de flesta organisationer. De som jobbar med info (lägger ut på webben) har oftast inte sakkunskaperna och de som har sakkunskaperna kan inte skriva i klarspråk. Ofta vill stabschefer, ledningsgrupper, chefsjurister och andra kolla hur budskapet blir - och då har de alltid myndighetsglasögonen på sig (= att myndigheten inte överskrider sina befogenheter eller gör något som inte ingår i myndighetsutövningen enligt lagar och regleringsbrevet) istället för att informera aktivt och se att information är färskvara. Snabbheten går ofta förlorad i kvalitetssäkringen och en tanke om att informationen ska vara kollad 100% innan den kan passeras vidare styr.
Lägg därtill att kommuner är självständiga enheter enligt grundlagen och det är få tillfällen då myndigheterna eller politiker på riksnivån kan peta i hur kommunen organiserar sin krishantering eller -information. Jämför med kommuner som sagt att de tillhandahåller vaccin själva till sina medborgare. Inte heller har de olika myndigheterna riktigt klarlagt vilka grupper som ska vaccineras först och perspektiven är ju olika på olika nivåer i samhället. Så den diskussionen pågår just nu för fullt.
Det som saknas helt enkelt är en nationell kriskommunikationsplan som täcker alla nivåer i samhället. Det räcker inte att sätta kommunikatörer i olika organisationer om man glömt definiera rollerna, ansvaret och befogenheterna.
I kriser råder kaos och informationen varken är eller kan kvalitetssäkras varje gång. Det är själva ingrediensen i en kris: att hantera en situation där en del parametrar är helt enkelt okända - samtidigt som man har psykologiskt spelöga för läget och vet att alla vill få information snabbt via de tillgängliga kanalerna. (Då är inte webben alltid den som gäller, om t ex strömmen är borta).
För övrigt finns det Tamiflu än så länge receptfritt på apoteken i Schweiz, så man kan ju ta ett individuellt ansvar också.
Ordet "bör" har t ex en juridisk innebörd som innebär olika saker på olika nivåer och myndigheter (enligt regleringsbrevet från regeringen) - och om smittskyddsläkare skriver att "man bör desinficera..." så kan jurister på länsstyrelsen flyga i taket eftersom sådana medicinska order ("bör") är utanför den juridiska auktoriteten som länsstyrelsen har.
Jag minns t ex en situation då man skulle snabbt nå privata hästägare för att förmedla information om hur man skulle hantera en smittorisk. Det visade sig att ingen myndighet hade någon sådan lista - och ingen kände att privata hästägare var deras angelägenhet.
Att nå stallen var tungt och komplicerat - och när man väl gjorde det ville man sätta upp juridisk fikonspråk från departementet - något som hästtjejer garanterat förbiser aktivt (med ord som "paragraf" i!) - istället för att skriva att "Vill du undvika smittan och ta bra hand om din ponny? Gör i så fall så här och så här. Enligt veterinärer är det det bästa, men om något händer i alla fall, kontakta då oss på..."
2) Informationen ska anpassas till nivån och målgrupperna. Men då uppstår nästa problem: Om informationen i myndighetskedjan kommer "uppifrån" uppfattas det som något som lägre handläggare osv. inte får ändra i.
Vem som får redigera, modifiera och målgruppsanpassa viktig krisinformation är oklart i de flesta organisationer. De som jobbar med info (lägger ut på webben) har oftast inte sakkunskaperna och de som har sakkunskaperna kan inte skriva i klarspråk. Ofta vill stabschefer, ledningsgrupper, chefsjurister och andra kolla hur budskapet blir - och då har de alltid myndighetsglasögonen på sig (= att myndigheten inte överskrider sina befogenheter eller gör något som inte ingår i myndighetsutövningen enligt lagar och regleringsbrevet) istället för att informera aktivt och se att information är färskvara. Snabbheten går ofta förlorad i kvalitetssäkringen och en tanke om att informationen ska vara kollad 100% innan den kan passeras vidare styr.
Lägg därtill att kommuner är självständiga enheter enligt grundlagen och det är få tillfällen då myndigheterna eller politiker på riksnivån kan peta i hur kommunen organiserar sin krishantering eller -information. Jämför med kommuner som sagt att de tillhandahåller vaccin själva till sina medborgare. Inte heller har de olika myndigheterna riktigt klarlagt vilka grupper som ska vaccineras först och perspektiven är ju olika på olika nivåer i samhället. Så den diskussionen pågår just nu för fullt.
Det som saknas helt enkelt är en nationell kriskommunikationsplan som täcker alla nivåer i samhället. Det räcker inte att sätta kommunikatörer i olika organisationer om man glömt definiera rollerna, ansvaret och befogenheterna.
I kriser råder kaos och informationen varken är eller kan kvalitetssäkras varje gång. Det är själva ingrediensen i en kris: att hantera en situation där en del parametrar är helt enkelt okända - samtidigt som man har psykologiskt spelöga för läget och vet att alla vill få information snabbt via de tillgängliga kanalerna. (Då är inte webben alltid den som gäller, om t ex strömmen är borta).
För övrigt finns det Tamiflu än så länge receptfritt på apoteken i Schweiz, så man kan ju ta ett individuellt ansvar också.