Mauricio Rojas flyttar till Spanien. Jag såg honom för första gången över 20 år sedan när han skrev sin avhandling i ekonomisk historia. Han satt på Sparta i Lund. Därefter läste jag hans bok "I ensamhetens labyrint" samt "Sveriges oälskade barn" som gjorde ett djupt intryck på mig. Han satt på pränt det jag hade börjat se men hade inga ord för ännu. Några år senare köpte vi ett hus i Höör - och Rojas bodde på nästa gata. När de flyttade köpte vi en liten röd lekstuga av dem. Den står fortfarande där i Höör, men vi har flyttat för länge sedan. Sedan 2002 när jag kom tillbaka från Tyskland och engagerade mig i kommunpolitik (för att just jobba för bättre integration) träffade jag Rojas några gånger.
Jag är inte överens om allt Rojas säger och det finns många chilenare som är mycket kritiska till hans vändning från extrem marxistisk hållning till den liberala. (Nu är ju inte extrem vänstern och extrem högern alla gånger så långt ifrån varandra när det gäller människor, däremot har de olika åsikter om staten). Men han har definitivt bidragit mycket i den svenska politiken och jag kan bara beklaga att vi inte klarar av att hålla en högre politisk debattnivå än att folk som säger saker blir hotade och måste ha SÄPO i hälarna.
Men nog bör pressen också idka självkritik när de inte tar på allvar etnisk diskriminering och hot när det råkar vara en politiker som drabbas. Hur många invandrare vågar ge sig in i politiken om man vet att både partiet och pressen struntar i det att extrema krafter börjar trakassera?
