Jag drog igång Djurens parti eftersom de gamla partierna fattar inte

Värdegrunder är viktiga saker. Det är något vi bär djupt inne i själen, det vi håller viktigt och heligt i livet. Något vi inte förhandlar bort utan att få ärr i själen. Trots att värdegrunden som består av kärleken till djuren är något av det djupaste som många i Sverige delar på, så har djuren inget existensberättigande i det politiska projektet Sverige. Det är så att de traditionella partierna har helt missat detta och tuffar på med sin djurfientliga politik inför supervalåret 2014. 

Men eftersom frustrationen är kompakt hos svenskar gentemot den flathet samhället visar mot vissas grymhet och utnyttjande av djur, initierade jag ett politiskt projekt som heter Djurens parti. Förebilderna finns i många andra länder, men holländska exemplet PTD som tagit sig i riksdagen och som uppmärksammades nyligen också av The Economist lär vara av den närmsta modellen även för det svenska partiet.  (Free thegoldfish, 21 december, 2013).

Under de två månaderna som jag har drivit projektet har vi fått över tusen följare på FaceBook och flera hundra ställer upp direkt och samlar stödnamn. Jag har kontaktats av nätverk som kämpar för rovdjur, djurrättsföreningar, nätverk mot djurförsök, nätverk för veganism och mot köttproduktion och ätande, pälsdjursförsvarare, särskilt mink- och angorakaninaktivister, hästnäringsrepresentanter, biologiska mångfaldens försvarare som oroar sig för grodor och bin som utrotas, organisationer för hemlösa katter och hundar, och för omplacering av djur, och klimatrörelsen.

Alla de olika initiativen och nätverken förenas av kärleken till djur. Vi har haft nog av att djur blivit objektifierade, utnyttjade som gratis ekonomisk råvara. Vi vägrar att fortsätta med ett samhällsbygge som låser in levande och kännande djur i bur, som inte låter däggdjuren fortplanta sig naturligt, ta hand om sin avkomma, och aldrig se den blåa himmelen. Vi har haft mycket draghjälp av bilderna av lidande angorakaniner, döda kor som flyter i land i Skåne, vidriga gris- och fågelanläggningar där levande djur behandlas som döda ting, hästköttsskandaler där organiserad maffia tar sig in i våra livsmedelskedjor, och en tilltagande brist på stringens och effektivitet i fråga om att verkställa våra djurskyddslagar. De skyddar inte stora grupper, såsom djur i livsmedelsproduktion eller skogens vilda djur. 

Jag lovade de döda vargarnas själar efter den skandalösa licensjakten på varg i början på 2010 att de inte dog förgäves. Under fyra år har jag tillsammans med tusentals andra i Sverige sett till att vargarna inte försvinner från den politiska agendan och vi har lyckats. Det finns idag en vargfråga. Och till skillnad från fyra år sedan behandlas frågan dessutom idag hyfsat sakligt av medier. Då sprang reportrar upphetsade med i skogen och var med i jaktlaget, men idag har jaktintressen förlorat sin självklara pipeline till redaktioner.

Nu gäller det växla upp och få även de andra djuren på agendan.

Det finns knappast något som berör svensken mer än djuren, ändå behandlas djurfrågorna hela tiden på undantag. Djurfrågorna är inte ens samlade och djurskyddslagen täcker inte alla djuren. Praktiken visar att djurens skydd, rätt och väl kommer alltid i andra hand. Man har minskat antalet djurskyddsinspektörer till ett minimum när funktionen fördes över från kommuner till staten - de faktiska människor som ska åka runt och hjälpa djur hinner inte ens med de mest basala uppgifterna.

Under hela Alliansperioden förhalade man lagen mot tidelag – den nuvarande ministern Eskil Erlandsson har t o m beskrivit tidelag i riksdagen i ett skandalöst inlägg som finns på YouTube. Därtill har man tillåtit privata intressenter, till och med utländska, licensjaga både lodjur och varg, båda utrotningshotade topprovdjur som minskar kraftigt i Sverige.

Djuren inom jordbrukssektorn har inte fått det bättre. Astrid Lindgrens arv finns knappast kvar och Marit Paulsens röst från Bryssel hörs knappast. Köttätandet har ökat 40 % sedan 1990 och det är enorma köttfabriker där köttfärsen, hamburgarna, baconet och chicken nuggetsen produceras idag utan att djur får röra sig eller alls ha sitt naturliga beteende. Allt mer mjölk produceras också med tvångsmetoder och vi konsumenter förförs av nya mjölkbaserade produkter dagligen. Maskineriet som ska skapa efterfrågan för mer kött- och mjölkproduktion är enormt och omsätter miljarder. 

Allt fler reagerar nu mot detta och antalet vegetarianer och veganer ökar hela tiden. När det gäller husdjur ställs sällan eller aldrig krav på ägare som missbrukar sina djur på många olika sätt, inte minst kamphundsägare, som inte bryr sig. Om en incident sker på grund av ägarslarv så brukar det sluta med att offret - djuret - skjuts. Och den som har kört längs sommarvägar i Sverige kan vittna om otaliga djur som dör i onödan på våra vägar då Trafikverket envisas med att sätta upp betonghinder mellan filerna som gör att djur som försöker ta sig över en trafikerad väg fastnar i mitten och sedan blir påkörda.

I andra länder har man antingen hål i betongväggen eller tunnlar, alternativt djurbroar som gör att djuren, trots vägbyggen, kan förflytta sig mellan sina olika revir. Till och med i regnskogen i Brasilien vet man detta - de Rainforest Alliance-certifierade produkterna kommer just från områden där man håller smala skogskorridorer och broar mellan olika skogar och på så sätt ser till att den totala ytan som djuren får blir större trots att man brukar jorden här och var. 

Vi är också en del av ett globalt sammanhang och en biologisk mångfald. Våra EU-politiker måste våga lyfta frågor som handlar om hur illa djur behandlas i andra länder - men som vi kanske med efterfrågan av något (produkter, resor) kan påverka. Just nu pågår den traditionsbundna vidriga slakten av de mest intelligenta djuren; delfinerna i Japan, som berört många av oss djupt efter filmen The Cove. Vi kan lyfta frågor och börja protestera högljutt om vi vill. 

Vidare kan man konstatera att hantering av tjuvjägare på Afrikas savanner verkar vara ett under av professionalism jämfört med hur det hanteras här hemma, där polisen bara skapar på axlarna och säga att "ingen vågar vittna". Att en miljöåklagare lyckas ens driva fram ett åtal mot tjuvskyttar är snarare ett undantag än regel, för regeringens valhänta ändring i § 28 i jaktlagen gör att vem som helst kan när som helst och hur som helst utan bevis (i form av DNA osv) hävda att farliga vargar hotar ens hund i skogen – i vargens revir. Det blir inga anmälningar till polisen där inte även om man skjuter alfahanen såsom nyligen i Dalarna, vilket lett till att flocken som annars jagar ihop älg nu är förstörd och individerna söker sig till snabbmaten nära bebyggelsen. Enligt SR Ekot den 20 januari har det i år skjutits 12 vargar i Sverige såsom §28-fall och ett fall av dem har anmälts till polisen. I Sverige är det helt således helt riskfritt alltså att skjuta rödlistade rovdjur som skyddas av EU:s habitatdirektiv och är därmed även vår grundlag. De kompiskorrupta tjänstemän på Länsstyrelsen och Naturvårdsverket verkar bry sig mindre om sådana jobbiga saker som lag och rättsstat. 

Naturvårdsverkets beslutsprocesser i skyddsjakt saknar även de rättsstatens kriterier, till exempel sker det att man råkar skjuta två rovdjur på samma tillstånd på grund av "sammanblandning" men inga sanktioner finns varken mot otydliga beslutsfattare eller jägare som inte har koll på vilket djur som skulle bort. Beslutsgrunderna är ofta oklara och det finns inga ansökningsblanketter med standardiserade frågor, utan länge kunde man i princip skicka in en pappersnäsduk och skriva på den att "barnen är rädda för varg" för att få tillstånd att skjuta. Fram tills några år sedan kunde Jägarförbundet söka skyddsjaktstillstånd för någon annans räkning, men detta "ombudsmannaskap" har tack och lov tagits bort nu.

Ingen äger de stora rovdjuren (eller vilddjuren) så länge de lever, och därför kan jägare och jaktturismen betrakta djuren som gratis råvara. Men staten och jägarna äger djuren när de är dödade. Efter licensjakten på vargarna stoppades flertalet av dem upp och pungkulor togs öppet som troféer helt med Naturvårdsverkets goda min trots att Sverige har undertecknat avtalen om att man inte säljer eller utnyttjar delar eller kroppar från rödlistade djur. I andra länder kan man få fängelse för motsvarande övergrepp. Inte heller var det främmande för staten att "myndighetsutövning" som licensjakt på varg gick under innebar bland annat sponsrade fototävlingar på bästa jaktbild! Skulle man i någon annan myndighetsutövningssituation utlysa bilden på ”bästa polisingripande”, ”bästa ambulansutryckning”, ”bästa omhändertagande av barn”? Det känns som om rättsstatens minutiösa principer, dokumenteringskrav och beslutsrutiner kommer på undantag så fort verkställandet av lagar gäller djur. Det blir lite hipp som happ, men ingen bryr sig eftersom de som drabbas – djuren – är inte representerade i våra domstolar, eller i lagstiftande församlingar.

Vi känner inte att vi blir respekterade som medborgare när en så viktig grundvärdering som kärleken till djuren viftas bort lättvindigt. För vad är det för gott med ett samhälle som ger oss kanske mer i plånboken, men samtidigt trampar på det som är heligt för många av oss?

Och för de som inte bryr sig om djuren, bör i alla fall vara lite intresserade hur rättsstaten sköter sitt myndighetsutövande.

Därför tar Djurens parti djurens parti.